Oj, dagarna fylls av helt olika händelser och därmed fokus. Och ibland upplever jag att det svänger väldigt fort – mest på gott.

Jag har haft en bra helg för eget vidkommande. En romanskonsert igår i Näsbypark där jag sjöng Griegs Haugtussa. En fantastisk sångcykel om åtta sånger, och som Grieg själv ansåg vara sitt bästa verk. Jag kan förstå att det är svårt att locka publik till en romanskonsert, men kan ändå inte låta bli att tycka att det är synd att inte fler tar chansen att få höra och uppleva så ljuvlig musik en lördag eftermiddag? Solen lockade kanske mer, vad vet jag? Dock, den publik som var där var väldigt entusiastisk och jag var jätteglad över att se både kära vännen Cilla, och nyvunna vännen Ellinor i publiken. Och förstås glad över att Matilda gjorde mig sällskap denna dag och lyssnade till mamma. Tror att en konsertlängd på 30 minuter är precis lagom just nu!

Idag var det ombytta roller – Matilda sjöng på högmässan med sin kör, och jag satt i publiken. Härligt med välklingande barnröster! Sedan drog vi till Hampus karategradering, där han lyckades med att inte bara ta det orange bältet, utan med extra höga poäng, vilket visar sig i ett svart band längt ut på bältet. Heja Hampus!

Glädjen byttes snabbt i tårar och smärta då Hampus några timmar senare gjorde årets hittills värsta cykelvurpa! Usch vad det är extremt olustigt att stå en bit bort och se sitt barn gå så fullständigt omkull, ner för en backe och i hög hastighet. Det var åtminstone ett familjerekord när det gäller skrubbsår. Jag har lite svårt att gnugga rent när han kvider av smärta och bara vill vara ifred. Så nu hoppas jag att det duger och att hans kropp tar hand om det grus och rester av sand som sitter kvar. Jisses, halva Hampus är uppskrapad, men han är tapper! Förhoppningsvis lägger sig det till imorgon, annars blir det svårt att gå till skolan. Båda handflatorna är skrapade, och axel, armbåge, höft, knä, ben.. Barn har ju dock en tendens att läka väldigt snabbt så jag tror att till imorgon har alla sår i alla fall torkat till.

Och inte förrän i kväll upptäckte jag att mitt ödem nu krupit ner i handen på ett helt nytt sätt. F-n!! Jag har fått min kompressionsstrumpa och eftersom jag inte vet hur den ska sitta exakt så blir jag osäker på om den i sig orsakar trycket ner i handen? Men jag ska till sjukgymnasten imorgon igen, eftersom hon vill se just hur strumpan och handsken sitter. Jag vet inte ens om jag har berättat om ödemet? Hursomhelst så konstaterades det ett litet, men ändock, ödem i armen, direkt när jag kom hem från Mösseberg. Efter en vecka så hade det gått tillbaka något vilket är ett gott tecken. Men nu när handen har svullnat så känns det riktigt jobbigt igen. Klart att jag kommer att lära mig att leva med det, men det är ytterligare en börda på oket, så att säga.

Nej, jag blir bara trött av att ens berätta om det så jag tror att jag slutar där för idag. Ett kort inlägg mest för att belysa hur uppenbart det blir att ens barn är så dyrbara när de slår sig. Det gör ju så ont i en mammas hjärta att höra skriket och gråten. Då finns inga ödem, ont i knä eller något annat. Då är dyrgripen som man vill göra allt för. Ta bort hans smärta, ta bort hans rädsla och tårar. Och jag gissar att precis så kände mina föräldrar när jag berättade för dem att jag hade fått bröstcancer. Åldern spelar ingen roll, man är alltid sina föräldrars barn, eller hur? Och det kommer alltid att göra lika ont när de har ont, fysiskt eller själsligt.

Nu ska jag gå och stoppa om min lille hjälte och hoppas att han får sova gott inatt.
Sov gott!