Aktuellt

22 december
Nu är det dags att säga hejdå. Detta är mitt sista inlägg och jag hoppas att jag inte får anledning att återuppta bloggen...

tisdag 3 maj 2011

rapport från Mösseberg

Nu har jag varit här på Mösseberg i en vecka och fyra dagar återstår.
Jag hade stora förhoppningar inför min vistelse här, och på många sätt har de förhoppningarna infriats. På andra sätt har de det inte. Jag återkommer om det längre fram.

Först vill jag berätta om hur det ser ut här, för det är väldigt, väldigt vackert! Mösseberg Kurort ligger vid foten av Mösseberget, omgivet av tusentals och åter tusentals vitsippor. Stora ängar av blommor som är oerhört inbjudande. Det finns fina promenadstråk, om man bara orkar med den långa backen uppför berget.. Nej då, så farligt är det inte, men om man väljer att springa uppför så ger det grym backträning!

Jag fick ett riktigt stort rum med tanke på att familjen skulle komma och hälsa på under helgen. Delar av byggnaden renoveras efter förra årets brand, så tyvärr solkas utsikten av containrar och byggbilar. Men bortsett från det så har jag en fin balkong där jag kan sitta och njuta av morgonsolen.

Träningslokalen är fin och funktionell. Det är ett gym, en bassäng, jacuzzi och bastu. Där tillbringar jag en hel del tid eftersom fokus dessa veckor är återhämtning. Det är också där som gruppträningarna äger rum.

Den första dagen fick jag träffa min suveräna sjukgymnast, Sarah. Efter undersökning kunde hon konstatera att jag inte alls har något ödem att tala om. Lite vätska men inget alarmerande. Däremot har jag en enorm nervpåverkan i armhålan, och det är det som orsakar smärtan i armen. Men när jag vet vad det beror på så är det förstås lättare att hantera. Och som min gode vän Carl brukar säga ”smärta är bara rädsla som lämnar kroppen”. Med i mina tankar håller jag nu på att stretcha armen, bröstet, nacke och axlar. Och förstås styrketräning! Allt detta känns jättebra och jag tycker att jag har kommit en bra bit på väg. Jag har promenerat mycket och även löptränat en del. Knäet är tyvärr inte i bästa skick så jag har lagt in lugn styrketräning för det. Sarah har givit mig rätt så obarmhärtiga behandlingar för att försöka lösa upp mina väldiga muskelspänningar och varnade efter förra behandlingen att jag inte skulle bli rätt om jag fick blåmärken.. På onsdag tror jag att det är dags igen! Men även om det gör grymt ont så vet jag att det gör mig gott, så jag fokuserar på att andas medan hon sliter och drar i min kropp.

Jag inser nu när jag skriver att det finns så väldigt mycket att berätta om vistelsen här och att jag knappast kan göra det i ett enda inlägg. Jag får väl dela upp det helt enkelt!

I den grupp som jag ingår är vi 12 kvinnor. De flesta med någon typ av cancerdiagnos, men också några med helt andra krämpor, till exempel kroniskt ödem eller fibromyalgi. Vi ses vid måltiderna, på föreläsningar och andra gemensamma aktiviteter. Varje dag erbjuds en eller flera typer av gruppträning, och nästan varje dag någon föreläsning. Man väljer själv vad man vill delta i, alltefter behov och ork. I början var jag med på i princip allt, men efter ett par dagar insåg jag att jag bättre behöver se till mina behov och hur jag tillgodoser dem.

Efter att ha träffat en arbetsterapeut så har jag lagt om kurs lite. Jag insåg då att jag undermedvetet lurade mig själv. Innan jag åkte hit så hade jag en känsla av att jag behöver ta tag i den mentala delen av mig själv. Och jag trodde att om jag bara sätter mig på en parkbänk bland alla vitsippor så kommer alla känslor, tankar och tårar att komma. Men så blev det inte. Och jag tillbringade mer och mer tid åt min fysiska återhämtning. Och så i samtal med arbetsterapeuten insåg jag att det är en flykt, för att slippa möta det jobbiga och sorgliga. Så länge jag håller mig sysselsatt med fysisk aktivitet, så behöver jag inte ta tag i demonerna. Och med den insikten lade jag alltså om kurs, eftersom jag känner att jag behöver ta tag i den mentala biten. Hon ställde bra frågor och jag upplevde att jag fick bra vägledning. Jag hade också ett bra samtal med en samtalsterapeut idag och tror mig ha fått bra verktyg på vägen. Tyvärr får jag inte möjlighet att träffa henne igen då det har uppstått ett glapp just dessa veckor med folk som slutar och andra som ska börja. Och det är klart att ett samtal inte leder så långt. Hursomhelst, jag tar med mig det som var bra från det samtalet och jobbar vidare på det.

Det är så komplext och handlar om så många saker. Såsom vem jag är nu, var jag står, hur jag fungerar. Men också hur jag mår och är i förhållande till mitt ”vanliga” liv, och med släkt och vänner. Jag har ju sagt det förut, och återkommer till det. Ibland känner jag mig så ensam med min sjukdom och hur det har påverkat mig och fortsätter att påverka mig. Och jag tycker emellanåt att det är svårt att dela mitt innersta även med mina närmaste vänner. Jag är inte säker på varför, men jag tror att det beror på att jag upplever att det är jobbigt för dem. Jag vågar inte öppna mig helt och hållet för jag vet inte om de orkar med, att de står pall? Att prata om sorgen som jag bär på, rädslan för återfall, skuggan som förföljer mig, smärtan i att överhuvudtaget drabbas av bröstcancer, vem fixar det?

Ja, som du märker så finns det mycket att tala om, det är mycket som händer här
.
Men jag tror att jag ska sluta för idag. Låta både dig och mig själv vila nu.

Imorgon ser jag fram emot att träffa en ”ck”, Annette, som jag har fått kontakt med via bloggen faktiskt. Hon bor inte långt härifrån, så imorgon kommer hon och hämtar mig från denna ”slutna vård”. Det ska bli jätteroligt och jag är så nyfiken på henne!

Ha det gott så hör jag snart av mig igen!

2 kommentarer:

  1. Anna - jag sitter här o läser din blogg och tänker vad du är tapper och stark som kämpar på och som orkar/vågar dela med dig dina tankar och känslor. Önskar det fanns mer jag kunde göra annat än att säga att jag verkligen hoppas att du en dag vaknar och känner att demonerna är borta och du är du igen. Kanske lite annorlunda men ändå densamma och om något lite starkare och stoltare. Stor kram - Berna

    SvaraRadera
  2. Heja, heja dig!
    Stor kram / Cilla Borglin

    SvaraRadera