Det var det där med förväntningar!

Det är tidig morgon och alla andra sover. Jag passar med andra ord på att få några minuter för mig själv och med bloggen. Natten har varit bra. Jag har fått sova ända fram till halv sju utan några känningar av vare sig det ena eller det andra. Nu när jag går upp kommer illamåendet men inte på samma sätt som tidigare. I alla fall inte ännu!

De senaste dagarna har verkligen varit urusla. Om jag var en person som uttryckte mig i svordomar så skulle det komma en hel radda här, för att ge uttryck för vad jag känner inför den här behandlingen. Nu är jag ju inte det, men ni förstår nog vad jag menar ändå.

För ett par år sedan träffade jag en mental coach som sa att vi ska försöka lägga borta våra förväntningar och borden, för det är de som ställer till det för oss, både i våra relationer till andra men också till hur vi själva hanterar vardagen. Jag har praktiserat det och tycker att det är kloka ord. Anledningen till att vi irriterar oss på andra eller tycker att någon borde ha agerat annorlunda, beror oftast på våra egna förväntningar på den personen. Vi förväntar oss ofta att alla andra ska reagera och agera på det sätt som vi själva gör. För mig har det iallafall blivit lättare i min kommunikation med mina medmänniskor, om jag tänker på det emellanåt. Att jag inte uttrycker mig att "hon borde.. " eller "jag förväntade mig", utan att först se till mig själv. Varför borde någon, eller varför förväntade jag mig detta av just den här personen? Men varför är det tankesättet viktigt då? Jo, för då behöver vi inte bli besvikna när det som vi förväntar oss inte inträffar! like it or not, men till syven och sist så handlar det oftast om oss själva.. Fiffigt va?

När jag gick in i den här, min tredje behandling, så förväntade jag mig att jag skulle må som förra gången, alltså mycket bättre än första behandlingen. Det var naturligtvis logiskt att förvänta sig det eftersom jag faktiskt mådde bättre andra gången. Alltså borde jag må bättre denna gång. Och gissa om jag blev besviken!

Jag tycker ändå att jämförelsen haltar lite, det måste jag erkänna. Eftersom min besvikelse beror på något som jag inte kan påverka, medan jag i min relation till andra människor, i stor utsträckning kan påverka situationen. Nu är jag helt i cytostatikans våld!! Men det gav mig ändå en chans att ventilera detta om borden och förväntningar (jag är inte helt säker på att man kan skriva borde i bestämd form på det här sättet, men det kan säkert någon mer insatt upplysa mig om!).

Men ändå har jag av detta lärt mig att i fortsättningen inte förutsätta att den ena behandlingen kommer att vara som den förra, det finns liksom inga garantier för det! Nu kommer jag att byta typ av cytostatika till nästa gång. Och det sägs att de flesta upplever illamåendet som mycket lindrigare. Jag säger; we'll see... Skämt å sido, jag hoppas verkligen det, eftersom det då kickar in helt nya biverkningar som jag inte har idag, tappade naglar till exempel, och rejält ont i kroppen. Sägs det, så borde det bli i alla fall...

Nu har barnen vaknat och tassat upp till mig i soffan. Det får bli slutet för mig idag, men jag återkommer inom kort, och då förhoppningsvis mår jag ännu bättre.
Fast vad kan vara bättre än att ha två sömndruckna barn på båda sidorna?? :-)