sol ute, sol i sinne

Vad otroligt glad jag blir över alla fantastiska kommentarer från er där ute. Och extra roligt med hälsningar från er alla i Stjärnkören! Jag tror att ni vet och märkte på mig att jag hade jätteroligt med er! Det var fantastiska dagar och kvällar vi hade där i december och jag bär med mig er alla och det vi presterade som ett väldigt, väldigt gott och härligt minne!

Sedan i tisdags har solen skinit både inne och ute, både på himlen och i själen. Efter tisdagens bakslag så kom det, tro det eller ej, en ny dag snart därpå! Och onsdagen bjöd på kontrasten; jag kände mig stark både fysiskt och psykiskt. Värken var mer under kontroll liksom illamåendet. Barnen hade satt en av deras tatueringar på mitt bakhuvud så vi kom överens om att jag skulle gå barhuvad till skola och dagis på morgonen. Det blev succé! Jag kände mig faktiskt snygg och rätt cool, men framför allt stolt, när jag klev ur bilen och mötte barnens blickar. Och barn är ju så självklara där vuxna ibland har svårare att hantera ovanliga situationer. Så det hela avlöpte bra. Väl framme i Ropsten, där jag ställde bilen, tänkte jag inte på att jag var barhuvad förrän jag var framme vid tunnelbanan. Så jag fortsatte min färd till stan utan sjal runt huvudet. Tänkte att det var dags för ett experiment och se hur jag blir bemött. Visst blir det många blickar, men också flera leenden, som värmde. Jag såg mig själv som ambassadör för oss skalliga. Det är liksom så här man ser ut när man går igenom en cellgiftsbehandling (det kommer nya bilder inom kort...) Jag hoppas att folk inte blir provocerade, det är inte min mening. Jag kände bara så starkt igår att jag inte rår för att jag har drabbats av detta, och därmed hur jag ser ut. Jag vill inte behöva känna att jag ska dölja mitt huvud. Jag är en frisk människa, inte sjuk, även om det är det gemene man tror när de ser mig. Men om jag, som igår, småler när jag möter människor, så hoppas jag att de ser livsglädjen hos mig och inte sjukdomen.

Jag var inne på Body Shop där jag fick ett otroligt bra bemötande och en rar tjej gav mig massa med prover och också passade på att lägga en fin makeup på mig! Överlag kändes det som om jag fick bättre service igår vart jag än gick, än jag brukar få. Kan det stämma? Tycker man synd om mig och därför vill ge mig lite extra omsorg? Jag vet inte, men jag vet att det var trevligt att få den positiva uppmärksamheten!

Idag har också varit en bra dag. Har varit på kontoret hela dagen. För en ovan kontorsråtta som jag är det lite av en chock. Vart tar timmarna vägen? Det är ju helt overkligt! Jag hann ingenting av det jag verkligen hade tänkt att göra idag. Det blir till att avsätta ännu mer tid i nästa vecka helt enkelt.

Har ändå mått relativt bra idag, men nu ikväll är jag dock extremt trött. Kan man be om inskolning på jobbet tror ni?

Imorgon väntar, förutom bilbesiktning och provtagning, en "look good, feel good"-happening. Två timmar med makeup-rådgivning och peppning tillsammans med andra bröstcancerkvinnor. Ska bli roligt!

Må väl där ute och TACK för allt ert underbara stöd!

Kramar