tillbaka..

”du verkar sova himla bra nu…” – fick jag som sms idag, med syftning på att jag inte har bloggat på länge. Haha! Ja, visst sover jag bra. Otroligt vad snabbt man glömmer hur det är att sova en hel natt utan störningar! Det är riktigt skönt att ha fått hjälp med detta. Jag känner hur jag inte alls stressar upp mig inför att gå och lägga mig nu, som jag gjorde tidigare.

Men i övrigt är det lustlöst. Kan man säga så? Jag har ingen lust, med något egentligen. Jag upplever att jag gör det som förväntas av mig. Går på de sociala tillställningar som är angelägna och beter mig som vanligt. Men det tär på krafterna och jag själv tycker att jag spelar en roll. Rollen som mig själv förvisso, men ändå inte. Rollen av mig själv såsom ni andra känner mig. Det gör mig inget, jag har inget behov av att gå bort och träffa människor för att sitta och beklaga mig över mitt eget tillstånd. Men som sagt, jag har blivit varse att jag inte alls har den ork eller energi som jag brukar. Nu, under de första tre-fyra veckorna av medicinering så förstärks också de depressiva symptomen, vilket gör att jag känner mig ännu mer under isen.

Det är en konstig känsla jag bär på. Jag uttryckte igår till Jocke att jag känner mig tom. Inget är riktigt kul, eller för all del tråkigt heller, det är som om jag är nollställd. Ett vakuum i väntan på bättre tider. För det är jag förvissad om – det kommer att bli bättre. Och jag är glad att jag har fått och tagit emot hjälp.
I förra veckan fick jag träffa en psykoterapeut. Svårt att avgöra efter en gång om det verkar bra eller ej. Tillräckligt bra för att vi ska träffas denna vecka också. (så intressant att notera att stavningsprogrammet alltid reagerar på ordet ”ej”, eftersom det varnar för att det låter ålderdomligt. Är det bara jag som använder ej??) Hon jobbar mycket med bildterapi, vilket jag inte har gjort, men fick nosa på vid ett gruppsamtalstillfälle i höstas. Och blev överraskad av att det faktiskt hände något i kroppen när jag målade. Efter att prestationsångesten lagt sig då! För måla är inte min starka sida, även om det är något som jag önskar att jag var bättre på. Kanske att bildterapi skulle kunna fungera som en inspiration för mig? På mors dag i år så fick jag så fina teckningar av mina barn, och tänkte att det var länge sedan jag ritade en teckning till min mamma. Sagt och gjort, jag målade en bukett blommor som jag tog med till mors dags-middagen. Mamma blev nog lite förvånad, men också glad tror jag!

Ödemet kryper ner i fingrarna på mig, vilket inte är toppen. I den här värmen så sväller väl alla lite grand tänker jag, men jag är inte nöjd med den här utvecklingen. Jag talade med lymfterapeuten på DS och hon bad mig hålla koll på det. Jag behöver kanske kompressionshandske med fingrar. Har idag typ torgvante. Bortsett från det så känns kroppen rätt okej. Knäet håller sig i schack och jag tänker att det inte gör så mycket att det dröjer med en kallelse till Sophiahemmet och Artrokliniken. Jag har sprungit lite och det har funkat okej. Inte smärtfritt men betydligt bättre än för en månad sedan.

Jag funderar på hur kropp och knopp hänger ihop? Jag har ju haft så många flanker att jobba på rent fysiskt; knä, arm, mage och röst, vilket har gjort att mitt humör och sinnesstämning har dragits ner. Nu när jag vet hur det förhåller sig med magen, och också har börjat medicinera för min mentala hälsa, så känns det som om kroppen slappnar av lite. Och kanske då att den också kan släppa på de fysiska symptomen jag har? Jag vet inte i vilken grad och på vilket sätt, men att kropp och psyke hänger ihop det är ju helt klart.

Jag vet också att jag behöver struktur i min vardag. Jag behöver skaffa mig strategier för att inte stressa upp mig. Därför har jag köpt en lite anteckningsbok där jag skriver ner allt jag behöver komma ihåg. Saker som ska göras, telefonsamtal som ska ringas, mail som ska skickas och så vidare. På så sätt avlastar jag hjärnan som slipper blir stressad över allt den ska komma ihåg. För komma ihåg saker göra jag verkligen inte! Det är så tydligt att min kropp signalerar att jag behöver varva ner! Jag tolkar det i alla fall så eftersom jag har så svårt att minnas saker, svårt att koncentrera mig längre stunder och blir stressad av att mobilen ringer. Men som sagt, med en liten bok så har tillvaron blivit lugnare. Fånigt lätt kan tyckas men det funkar faktiskt!

Jag gläds åt att vara med barnen. De är en så positiv input i livet och jag tycker att jag har blivit bättre på att faktiskt vara närvarande med dem, när jag är med dem, om du förstår vad jag menar. Att verkligen lyssna på vad de har att säga och inte svara med ett ”hm, säger du det”, samtidigt som jag tänker på morgondagen och allt jag skulle komma ihåg att göra då. Matilda är hemma nu med vattkoppor, men är pigg som en lärka, vilket ger oss många mysiga timmar ihop. Hon säger kloka och roliga saker. Och påminner mig om vikten av att vara närvarande i nuet. En sådan uttjatad klyscha, jag vet. Men det är väl en klyscha av en anledning tänker jag? Dessutom är det så att när man lyckas uppnå närvaro i nuet så är det en så tillfredsställande känsla, att man gärna vill tillbaka dit. Och på så sätt blir man, förhoppningsvis, bättre på att vara det. Att bara vara, tänk att det ska vara så svårt för de flesta av oss nutidsmänniskor?

Men det är det jag har som mål med min sjukskrivning nu i sommar. Att vara i nuet, att ge mig själv tid och ro och fokusera på det som är här och nu. Jag som gärna vill springa ifrån mig själv allt som oftast nu för tiden, behöver stanna upp och lära mig acceptera den här punkten som jag befinner mig på just nu. Anna i juni 2011 är precis det jag är nu. Jag vet inte hur det är om en eller två eller sex månader. Men jag vet hur det är nu och det försöker jag förhålla mig till. Och det är väl det som är min stora utmaning, eftersom jag, precis som de flesta andra, inte har behövt resonera på något annat sätt. Innan jag blev sjuk planerade jag långt fram i tiden, hade koll på mig själv och min egen kapacitet, vilja och lust. Men så är det inte längre, och även om jag vet det intellektuellt så är känslolivet låååångt efter. Och det är det glappet som skapar konflikt i mig och också frustration.

Ja, så är det idag. Nu ska jag gå och lägga några bitar pussel till i vårt stora pusselprojekt!

På återhörande, och det ska inte dröja så länge…