Less på mig själv....

Det har gått ett tag sedan mitt senaste inlägg, och jag tror att det beror på att jag inte har haft lust att häva ur mig mer elände, och samtidigt är det så jag känner mig just nu, och jag tycks inte heller komma ur det. Så kanske är det meningen att ni ska få ta del utav det? Jag väljer att tro det, så håll till godo.

Sedan den sista behandlingen och de närmaste veckorna därefter har jag känt mig väldigt, väldigt ledsen och trött. Reaktionen är inte ovanlig, jag vet, men det är en ovan känsla för mig. Jag inser att om jag sysselsätter mig med olika aktiviteter och sociala evenemang, så kan jag hålla de dystra och hopplösa tankarna stången. Alltså är det befriande att göra just det. Samtidigt som jag också är medveten om att så länge jag sysselsätter mig med annat, så ger jag inte cancern den uppmärksamhet som den behöver. Jag minns min kurators råd från den allra första tiden, nämligen att ge cancern uppmärksamhet för att sedan kunna leva i den vanliga verkligheten. Jag har nog varit dålig på det. Och det beror i sin tur på att vi har varit tillsammans, hela familjen, i flera veckor nu. Med omtanke om barnen vill jag inte bryta ihop alltför många gånger eller alltför djupt heller. Så jag vet inte riktigt var jag står, mentalt sätt. Om jag bara släpper på alla känslor, kommer jag då att falla ihop till en våt fläck, eller kommer jag fortfarande att stå upp? Jag tror att jag kommer att halvstå åtminstone! Men jag har ännu inte prövat, och det känns läskigt att inte veta, att inte ha kontroll över den känslomässiga statusen.

Jag känner också igen det som kuratorn sa, nämligen att det är lätt att tro att efter cytostatikan så ska jag känna glädje, och lättnad. Och också att min omgivning känner av det. Men eftersom den totala energinivån är så otroligt låg efter att kroppen i ett halvårs tid har ägnat sig åt att överleva, så är det svårt att känna någon glädje över huvud taget. En etapp är avklarad, men jag har fortfarande långt kvar, i min bok. När jag möter folk och som oftast får reaktionen att jag ju ser så pigg ut och vad fantastiskt det är att jag orkar med sociala tillställningar, så inser jag att det utifrån sett kanske verkar som om detta med cancer är något man fixar lätt som en plätt. Men ni ser mig aldrig som ynkligast! För självklart väljer jag att träffa folk när jag känner mig stark. Vem skulle gå på ett dop och där bryta ihop? Näe, så pass väluppfostrad är jag så att jag inte stjäl uppmärksamheten på det sättet. Jag vet inte om jag har svårare än andra människor vara liten och ynklig, men jag tror inte det. Jag har inga problem med det, jag väljer bara mina stunder. Och då är ni, mina kära vänner, inte där. För gråter gör jag mest hemma, på min kammare, i armarna på Jocke. Men det finns en Anna bakom den pigga fasaden som är allt annat än stark och fantastisk.

Den sjukskrivning som i april upplevdes som ohyggligt lång, ända till årsskiftet, känns idag mer rimlig. Jag inser för varje dag som går, att det kommer att ta tid att bygga upp på både kropp och själ.

I dagsläget är jag så låg att jag inte orkar med sociala evenemang längre. Jag orkar knappt svara i telefon eller prata med vänner och familj. Jag väljer till och med att skicka sms istället för att ringa till min syster och gratulera på bröllopsdagen. Allt detta är helt förståeligt, men så väldigt olikt mig, och det är det som känns jobbigt. Det här är inte jag! Och jag har inte bett om att må så här. Tvärtom har jag skött mig rätt bra i hela mitt liv. Jag tycker helt enkelt inte att jag förtjänar detta. (Fast det gör nog ingen!)

Apropå det, saker som jag kan störa mig på rejält...
Jag var på informationsmöte på KS för några veckor, om strålbehandlingen, vilket i sig var bra och just informativt. Då sköterskan informerar om att man inte ska röka under behandlingstiden eftersom det försämrar resultatet, sträcker en kvinna upp handen och frågar om det är okej att röka på helgen, då man inte får behandling? Ord känns överflödiga naturligtvis, och det är ingen underdrift när jag säger att en viss lynchstämning infann sig. Där satt vi, ett tjugotal personer som alla går igenom en cancerbehandling, och människan har mage att ställa den, i mina ögon, otroligt dumma frågan! Här har hon överlevt en typ av cancer, men utsätter sig gärna för risken att utveckla en annan. Ja, jag kan bara konstatera att det är olika, men för att återkoppla till det jag började den här utläggningen med - jag tycker inte att jag förtjänar detta...

Om jag förut kände mig bitter så känner jag mg mera arg nu, och frustrerad. Något som jag inte heller har upplevt tidigare, tvärtom så har jag svarat nej på den frågan när folk har frågat om jag känner det just så. Men nu är jag mer arg. Arg på allt det som den här sjukdomen för med sig, och som påverkar mitt liv, nu och framåt. Arg på att jag inte får bestämma själv om jag vill skaffa fler barn, arg på att jag blir försatt i klimakteriet i fem år, med allt vad det innebär för kropp och själ, arg på ärren på min kropp som dagligen kommer att påminna mig om cancern, arg på att jag inte har något hår på huvudet och för att jag inte vet hur det kommer att bli när det växer ut igen. Arg, arg, arg, arg, så nu vet ni det!

Och det är faktiskt intressant, eftersom håret inte har varit något problem hittills. Jag har inte alls känt mig besvärad av det, men nu när jag tittar mig i spegeln så lider jag av det. Känner återigen att detta är något som jag inte har bett om, men som jag blir tvungen att acceptera.

Jag tror att jag ska avsluta för idag innan ni helt tappar hoppet om mig.

Jag garanterar dock att samtidigt som jag känner allt detta, så vet jag, rent intellektuellt, att jag kommer att lära mig leva med mina nya erfarenheter och insikter. Men det kommer att ta tid. Det är inte bara att gaska upp sig och tänka positivt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - JAG VILL HA TILLBAKA MITT LIV! Och det är inte möjligt, åtminstone inte såsom mitt liv tedde sig förut.

Jag ser dock fram emot en höst där jag lägger energi på att återhämta mig. I det ingår också att hitta någon sorts normalitet igen, och jag kommer att uppskatta lunch eller fika med vänner, eller varför inte gå ut och ta en drink (nu när smaklökarna är tillbaka för gott!!)?

Ikväll vankas grillad kyckling och eventuellt även grillade marsh mellows. Vi är ute med båten och har haft några härligt soliga sommardagar. Även om jag inte är helt på topp, så mår jag bra av att vara här ute. Det är skönt att byta miljö och att få komma bort. Även om jag förstår att Robban Broberg har rätt när han sjunger att "man kan aldrig resa bort från sig själv", så hjälper det för ett tag!