Glad åt alla hejarrop!

I skrivande stund sitter jag i båten i hamnen på Ängsö. Det är fridfullt; noll vind, få båtar och bara behagligt.

Efter mitt förra inlägg har jag fått många insiktsfull mejl och stort stöd. Men jag fick också kommmentaren "jag låter bli käcka tillrop eftersom du undanber dig det". Och då känner jag att jag måste förtydliga mig!

Jag är oerhört glad över alla hejarop och allt stöd. Glad över att så många människor hör av sig och peppar mig på min resa genom det här eländet. Så det undanber jag mig inte alls!

Men syftet med bloggen är att, förutom att uppdatera er om vad som händer, faktiskt delge er mina innersta tankar och funderingar kring att gå igenom en cancersjukdom. Någon sa att "vi som står utanför kommer aldrig riktigt att förstå vad det är att gå igenom detta och det kommer alltid att finnas ett glapp mellan er som gör det och oss som står brevid". Exakt så tror jag att det är. Men det gör inte er alla till mindre viktiga, tvärtom, jag behöver er! Eftersom detta glapp gör att jag emellanåt känner mig väldigt ensam med min sjukdom, så blir kontakten med er andra än viktigare.

Jag har upptäckt att detta att få göra, för mig, vanliga och normala saker är väldigt värdefullt. Känslan av att få vara i ett vardagligt sammanhang och göra vardagliga saker är befriande! Att någon ringer och efter att ha frågat hur jag har det, själv vill berätta något för mig, är jätteroligt. Jag vill ta del av era dagar och välbefinnande på samma sätt som ni vill veta hur jag mår.

Så jag hoppas att du som läser inte tolkar mina ord som att jag skriver dig på näsan. Jag vill bara förmedla en sann bild av hur jag upplever min situation. Du får ta del alla mina dagar, bra som dåliga, och jag hoppas att det ska ge dig något på din egen väg i livet.

Ja, trodde nog att detta skulle bli ett längre inlägg, men andra små människor pockar på uppmärksamheten.

Läget just nu är annars att jag är fruktansvärt trött. Skulle kunna sova dagarna igenom känns det som. Fysiskt helt okej. Jag väntar på att smaken ska komma tillbaka och att pirret i näsan och ansiktet ska avta. Men fortfarande känner jag mig ledsen och jag har nära till gråten. Jag låter det vara så, analyserar inte utan bara tillåter mig att vara i det tillstånd som kroppen bestämmer sig för att vara i.

Det är skönt på båten. Härlig känsla att ta mogondopp med barnen och ta dagen som den kommer. Vi får se hur länge vi blir ute, men deadline är den 23 augusti då strålning och skola börjar.

Återkommer inom en snar framtid!