Morgontimmarnas små funderingar

Sitter nu i Norberg på verandan på Pensionat Titt In. Den inte så äventyrliga familjen Persson har slagit sig själva med häpnad och bara hoppat in i bilen och kört iväg på vinst och förlust. Igår tog det oss till Sala och ett jättefint B&B på en hästgård. Idag har vi varit 60 meter ner under markytan och gått i Sala silvergruva. Det var spännande och lite läskigt och väldigt kallt! Endast 4-5 grader, och där nere var vi i cirka en timme. Tur att vi klädde på oss innan vi gick ner. Efter lunch i Fagersta har vi alltså kommit till Norberg och imorgon bär det av till Arboga och Riddardagar där.

Jag tänkte inte kommentera så mycket hur jag mår just nu, eftersom det känns så tråkigt. Men jag återkommer säkert ändå till det lite längre ner.

Istället blir det en reflektion som kanske någon av er har ett svar på. Så här är det, den senaste månaden när jag har sovit lite dåligt och varit vaken på udda tider, särskilt tidiga mornar, så har jag noterat följande:

Under tidig morgon, mellan cirka tre och fem, så för sjöfåglarna ett himla liv. Detta hände när jag var i Trosa och även nu när vi har varit ute med båten. Det är Skratt- och Fiskmåsar och kanske en och annan Trut som börjar skräna så tidigt på morgonen. Förutom att det gör det svårt att somna om, så undrar jag varför de beter sig så? I natt, då vi alltså inte hade några sjöfåglar i närheten, så var det lugnt och tyst ända fram till mer human väckningstid. Så vad gör sjöfåglarna uppe så dags, och varför låter de så mycket? Jag tror också att de tystnar i några timmar innan det sätter igång igen, men det är jag lite mer osäker på... Om någon vet svaret på detta så delge mig gärna!

Jag sover med andra ord ganska så oregelbundet på nätterna nu för tiden, och särskilt på morgonkvisten. Många tankar snurrar i mitt huvud och har så gjort de senaste två veckorna. Det verkar som om kroppen börjar ta itu med den mentala biten nu när alla biverkningar är över. Känslan av overklighet har kommit tillbaka och jag har svårt att förstå att jag har haft en tumör och att jag går igenom en cancerbehandling. Konstigt nog så känns det återigen som om det inte är mig det handlar om. Som om kroppen har skiljt sig från intellektet och att de lever sina egna liv och kommunicerar dåligt med varandra.

Det senaste veckorna har jag känt mig väldigt, väldigt ledsen och jag har gråtit mycket. Jag har också känt mig rädd. Rädd för vad som händer om jag bara släpper på gråten, och med andra ord blir jag till slut rädd för rädslan! Min kloka make som står vid min sida och plockar upp mig titt och tätt, har fått mig att förstå att rädslan för rädslan lätt kan bli större, än det som jag faktiskt är rädd för! Blev det krångligt eller hängde du med? Jag tror iallafall att han har rätt. Men ändå känns det läskigt att bara släppa på alla känslor. Jag har också dragit mig för det i barnens närvaro. Jag vill inte att de ska se mig helt däckad. Och nu när vi är tillsammans hela tiden så finns det inte så stort utrymme för mig att släppa ut allt. Men å andra sidan så kommer det ut lite i taget, och kanske att det är bättre ändå?

Hursomhelst, vi har ytterligare en vecka efter denna innan skolan och även strålningen startar. Förhoppningsvis så kommer vi ut med båten i nästa vecka och får njuta av vidderna några dagar till.

Jag har varit på informationsmöte angående strålningen och det känns okej. Jag har fått veta att många blir väldigt trötta av strålningen, och jag tar med det i min planering för den närmaste månaden.

jag är sjukskriven till den sista december, vilket jag tyckte kändes väldigt långt, när behandlingen startade i april. Men nu, med allt jag upplever och kommer till insikt om, så tror jag att det är tid som verkligen behövs för att återhämta sig. Jag hörde av en sjukgymnast att det tar kroppen ungefär ett år att återhämta sig fysiskt efter en cytostatikabehandling. Och eftersom jag är en ivrig och energisk själ, så har jag lätt för att börja planera för en massa spännande projekt så fort jag känner mig det minsta stark. Men nu har jag bestämt mig för att denna höst ska handla om återhämtning. Jag kommer att jobba på på EE-hallen, men för övrigt så ska jag ta hand om mig själv, både mentalt och fysiskt. Eftersom jag vet att de båda hör ihop, så ser jag fram emot att ta itu med den fysiska träningen så snart som möjligt. Utan att stressa mig själv eller för att nå orimliga mål! Jag ska ta det lugnt och i ett helt nytt tempo. Det kommer att bli en prövning för mig på många sätt, men jag känner mig väldigt motiverad. Även om jag i dagsläget tycker att det är sååå jobbigt att ta mig för något. Jag skulle ju kunna ta raska promenader varje dag, men jag orkar bara inte. Men jag låter inte det stressa mig nämnvärt. Jag tänker ge mig själv de här veckorna fram till strålningen och sedan får jag se hur mycket ork jag har. Orkar jag inte då så börjar jag efter strålningen helt enkelt!

Ja, så ser livet ut för tillfället. Jag gläds åt att vara tillsammans med familjen och att se nya delar av vårt långa land. En fördel med en så sen semester är att vi förlänger sommaren och också att skärgården töms på båtar för varje dag som går.

Så nästa vecka när vi sticker ut så är vi ensamma i varje vik och säkert har också kantarellerna tittat upp!