Med näsan ovan vattenytan

Äntligen! Än en gång har jag upplevt de stora kontrasternas effekt, eller vad man ska kalla det. Efter att ha känt mig låg, deppig och ledsen under en ganska lång tid, så har det vänt, och det är fantastiskt. Tidigare har jag mest upplevt de här kontrasterna när det gäller min fysiska status, men nu har det helt och hållet handlat om den mentala biten. Och jag kan inte säga hur skönt det är när det vänder! När gråten inte ligger på lur hela tiden och det känns som om världen kommer att rämna vilken sekund som helst. I fredags kunde jag inte låta bli att kommentera till en taxichaufför vilket härligt väder det var, varpå han svarade: ja, men det kan ju ändras fort. Jag log för mig själv, för jag njöt så av solen och den blå himlen och ignorerade helt hans kommentar, och fortsatte istället att le tillbaka mot de värmande strålarna, ha!

Jag kan inte sticka under stol med att det har varit eländigt, men sedan det senaste inlägget har jag fått så många peppande och glada tillrop, vilket jag är tacksam för. Jag vet inte om ni kan förstå vikten av att inte känna sig ensam i allt det här. Även om ni inte kan uppleva det jag upplever, så betyder ett mejl, sms eller ett samtal så mycket. Att veta att ni läser om mina upplevelser och är med mig på den här resan, att ni bryr er och tänker på mig, är oerhört värdefullt för mig. Jag vet att jag har sagt det förut, men det kan inte sägas nog ofta. Tack alla ni som lägger era tankar och er energi på mig. Jag är övertygad om att det har hjälpt mig att komma ur min senaste dipp.

Nu ska jag berätta om strålbehandlingen. Ja, det blev lite av en chock i måndags, för det första, då sköterskan säger att jag ska ha 33 behandlingar! Jag har från min kirurg fått höra 16 behandlingar. Detta sa hon någon gång i tidernas begynnelse, och sedan dess har vi inte hört något annat. Jag säger vi, eftersom jag aldrig har varit ensam i samtal med min läkare, Jocke har alltid varit med, och ingen av oss har hört honom nämna antalet behandlingar någon gång. Eftersom detta besked genast satte igång en oro hos mig; har de upptäckt något på datortomografin som jag gjorde i somras, inför strålningen?, så ringde jag direkt till min läkare. Tack och lov så är det ingen förändring när det gäller min prognos. Enligt honom så har det hela tiden rört sig om 33 dagar. Helt enkelt så har han missat att säga just det. Och eftersom vi redan hade fått en siffra så hade ju inte heller vi någon anledning av fråga om antalet dagar. Med facit i hand kan man konstatera att skriftlig information vore bra! Jag kan tycka att det är riktigt dåligt, så här får det inte gå till. Att gå igenom hela den här behandlingen är lite mer än en antibiotikakur. Förutom att jag behöver kunna planera min tid, både jobbmässigt och privat, så är det naturligtvis en enorm mental skillnad att behandlas i tre veckor eller drygt sex veckor! Nu kommer jag alltså inte att vara klar den 13 september utan den 6 oktober. Det tristaste med detta är att den resa som vi hade planerat till Portugal nu går i stöpet. Vi hade alla, inte minst barnen, sett fram emot den enormt. Jag har ett stort behov av att komma iväg och få byta miljö och njuta av lata dagar. Sedan den 15 februari har vårt liv varit minst sagt påfrestande för alla och jag tycker att vi på något sätt förtjänar att rå om oss själva. Självklart var besvikelsen stor när vi berättade för barnen. Nu ska jag tala med min läkare igen på tisdag och gå igenom ALLT när det gäller min fortsatta behandling. När är det okej att företa en resa? Är det överhuvudtaget lämpligt att åka till solen när man är nystrålad (området som är strålat ska inte solas på under det första året efter strålning)? När ska hormonbehandlingen börja? Förväntade bieffekter av den? När ska injektionsporten opereras ut? Som ni hör är det många frågor som vill ha svar. Jag ska skaffa mig korrekt information så att jag inte går på några bakslag och besvikelser igen. Jag behöver veta hur de närmaste månaderna ser ut så jag vet vad jag ska förbereda mig på.

Men när jag vet hur det ser ut så ska vi försöka hitta en ny resa. Tips på trevliga resmål i november tas tacksamt emot. Försöker hitta ställen utanför charterbolagens områden...

Åter till strålningen. Jag tänkte berätta hur det går till, för er som inte alls vet. Först och främst så frågade jag vid ett tillfälle en sköterska vad strålningen egentligen är? För jag vet inte det. Hon svarade: Det är elektroner som omvandlas till fioner (tyckte jag att hon sa). Jaha, jag tittade frågande på henne, men hon sa inget mer och jag orkade inte fråga. På Astras hemsida beskrivs behandlingen så här: "vid strålterapi används joniserande strålning eller radioaktivt material". Och på Cancerfondens hemsida skriver de: "den strålning som vanligen används vid strålbehandling är av samma slag som solljus fast med mycket högre energi. Tack vare den höga energin bildar strålningen elektriskt laddade partiklar i det område av kroppen som behandlas. Partiklarna kallas joner och därför benämns strålningen joniserande strålning". Vet inte om ni blev så mycket klokare av det, men på ett ungefär iallafall! Hursomhelst, jag har förstått att de dödar cancerceller men naturligtvis tar även frisk vävnad stryk. Man försöker därför stråla så lite som möjligt av intilliggande områden. Det är ingenjörer som sitter och räknar på doser och vinklar, i förhållande till tumörområdet, så att bästa möjliga effekt uppnås, med minsta möjliga skaderisk för annan vävnad. Därför är det av yttersta vikt att jag ligger på exakt samma sätt varje gång. Och de är noga med millimetrarna ska jag säga! Det är fascinerande att ligga där och låta sköterskorna rucka på mig och höra hur nöjda de är när jag ligger perfekt! Jag har tre tatueringsprickar på kroppen som de ställer in mig efter. Själva behandlingen tar cirka 5 minuter och beroende på hur många det är i kö på just mitt behandlingsrum så tar det lite olika lång tid. Men som mest har jag väntat i 40 minuter den här veckan. Jag kommer alltså till samma rum varje dag, eftersom varje maskin är inställd efter vissa patienter. Det betyder att jag träffar samma sköterskor varje dag också. Det är lite som på bilbesiktningen - jag har min streckkod, loggar in mig och så kan jag läsa av hur många som står i kö på respektive behandlingsrum. Smidigt, eller hur?

För den som vill läsa mer om detta så är cancerfondens sida bra: http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Behandlingar/Stralbehandling/

Härom kvällen i sängen när jag läste för barnen sa Hampus plötsligt: Mamma, vad långt ditt hår har blivit! Ja, allt är relativt.... Men visst, det mäter cirka en centimeter och vi alla är nyfikna på hur det kommer att bli när det blir längre. Just nu ser det skrämmande grått ut, men Jocke säger att de är de solblekta topparna bara, att det är mörkare i botten. Tack älskling för det! Jag bär sjal mer nu än när jag var helt flintskallig. För ärligt talat så ser det ganska koko ut med den här utväxten, och värre lär det väl bli? Om man tänker att håret växer en centimeter per månad så kan jag nog klippa en första frisyr någon gång i april/maj. Det krävs liksom ett antal centimeter för att få någon ordning på det hela. Peruken kommer säkert att komma till användning mer också. Lustigt, för när jag kvitterade ut min peruk så fick jag veta att jag kan kvittera ut en till efter årsskiftet, om jag skulle behöva det. Jag tänkte att vid det laget så är jag ju färdigbehandlad och har inget behov av en peruk, men nu börjar jag förstå vad hon menade! Håret tar lite längre tid på sig att komma tillbaka, även om behandlingen i sig är över.

Nu ska jag avsluta för den här gången. Det känns skönt att kunna leverera en mer positiv rapport, för min egen skull!

Det ser ut om som solen skiner även idag, och det ska jag ta tillvara på!