Ibland fungerar vården mindre bra..

Efter att i ett par veckors tid haft ont i höger arm, till och från, så intensifierades smärtan i början av denna vecka. Känslan är densamma som när jag fick en blodpropp i vänster arm, under cytostatika-behandlingen. Det är naturligtvis oroande i sig, även om jag vet att jag inte har någon egentlig förhöjd risk för blodpropp nu. Hursomhelst, med den stundande rehabilitering i nästa vecka ville jag få klarhet i detta innan jag åkte. Så jag ringde till onkologen igår. Sköterskan där kunde naturligtvis inte ställa någon diagnos på telefon. Men visst kan man tro att det är ett ödem i armen. Hon kände sig ändå osäker eftersom jag har så ont i armen, och inte heller kan man se någon lymfsträng, vilket brukar vara fallet. Hon beklagade att det tyvärr inte fanns någon onkolog som kunde titta på mig, utan hänvisade mig till akuten. Jag ringde då och pratade med sjukgymnasten på onkologen, eftersom hon är bra på ödem. Men inte heller hon kunde tvärsäkert utesluta propp utan hon tyckte också att jag skulle åka till akuten.

Hm, det är ju inget drömläge eftersom jag inte kommer att prioriteras på där och riskerar att få sitta där länge. Men eftersom oron trots allt fanns med i bilden och jag gärna ville få detta uträtt innan jag åker till Mösseberg på måndag, så åkte jag till akuten på DS igår kväll. Klockan nio kom jag in och det verkade rätt lugnt, vilket också den sköterska som började ta prover på mig bekräftade. Strax efter tio blev jag hänvisad till väntrummet, och väntan började... Jag väntade och väntade och väntade. När klockan närmade sig midnatt stämde jag av läget och fick veta att jag var två i kön. Vilket ju lät rätt förhoppningsfullt. Allt jag ville var ju att någon skulle titta på mig och remittera mig till röntgen för ett ultraljud. Det tar inte många minuter...

Sedan kom ett larm, och ett larm till, och så var de få läkare på plats och de hade inga att ringa in.. Jag började misströsta när INGENTING hände på ytterligare en timme. Inte en enda patient fick hjälp under den tiden som jag satt där, hur är det möjligt? När klockan blev halv två pratade jag med sköterskorna och förklarade att jag inte pallade mer. Att jag är cancerpatient med oro för blodpropp och att enda anledningen till att jag satt där, var för att det inte fanns någon onkolog som kunde titta på mig på dagen. Då har det dessutom tillkommit en annan patient med högre prioriteringsgrad så jag låg nu som nummer tre i kön. Då bestämde jag mig för att åka hem.

Jag var där i fyra och en halv timme och under den tiden såg jag ingen patient bli hämtad från väntrummet.

Det är en underdrift att säga att den tiden var bortkastad. Förutom att jag inte fick någon hjälp fanns förstås oron kvar och dessutom fick jag inte många timmars sömn inatt.

Nu på morgonen ringde jag min husläkare, bara för att få någon som tittar på armen. De har inte ultraljud där, men jag har stort förtroende för honom och känner mig trygg med att han hjälper mig vidare. Det är med största sannolikhet ett ödem, vilket i sig känns jobbigt. Men det är klart mer oroande att har en eventuell propp som spökar!

Jag har mött otroligt bra sjukvård under mitt år som cancerpatient. Men jag har också stött på lägen där man måste vara så oerhört stark som patient för att få hjälp. Och som patient är det inte alltid som styrkan finns där, av naturliga själ. När jag för några veckor sedan förde flera samtal med onkologen för att få träffa den onkolog jag ville fick jag veta att de har blivit av med tre (!) onkologer på Danderyd, utan att få någon ersättare. Dels min onkolog som har gått på föräldrarledighet och så ytterligare två ST-läkare. Som patient så blir man naturligtvis drabbad av detta. I mitt fall på så sätt att jag valsades runt mellan olika läkare tills jag satte ner foten, och sedan att det dröjde många veckor, eller till och med månader innan jag fick en tid. Jag gissar också att det är rätt frustrerande för de som jobbar där, att inte kunna ge bättre och snabbare vård till sina patienter.

Nu sitter jag i väntrummet hos husläkaren och hoppas på att snart få träffa honom. Armen gör ont, det stretar och drar och värker. Det pirrar i fingrarna till och från och sticker i både arm, armhåla och bröst. Ödem känns inte kul, men jag avvaktar läkarens dom!

Detta avslutar rapporten från vårdapparaten Sverige idag!