Svensk akutsjukvård del 2

Ja, så fick jag då träffa min husläkare som inte heller han kunde eller ville utesluta blodpropp, även om han inte trodde att det var sannolikt. Men han lyfte luren, ringde till Sophiahemmet och en halvtimme senare fick jag mitt ultraljud! Så kan det också se ut, tydligen. Och där hittade man inget konstigt, det vill säga, ingen propp eller inflammation. Skönt, jag andades ut, och åkte till jobbet.

Jag har fortfarande ont och är öm i armen, men när jag vet att det inte är en propp, så sover jag mycket bättre. Och eftersom rehabiliteringen hägrar så tar jag itu med det när jag kommer till Mösseberg på måndag. Jag talade med sjukgymnasten på DS om resultatet, och hon tror ju stenhårt på ödem. Jag började googla på ödem och det är klart att det känns som ytterligare en börda att få dras med. Jag som gärna vill lägga de fysiska problemen och obehagen bakom mig för att kunna gå vidare, har nu fått en bestående skada i lymfsystemet. Som allt annat, så vet jag att jag kommer att lära mig leva med det också och anpassa mitt liv till de begränsningar som det innebär. Men särskilt kul är det inte.

Jag känner också att mitt psyke inte pallar hur mycket som helst, och därför håller jag detta lite grand ifrån mig. Jag har haft fokus på att reda ut mitt magtillstånd och att tampas med halsbränna samtidigt som jag vill få rösten att fungera optimalt. Dessutom har knäet fått sig ett bakslag sedan några veckor tillbaka och jag är tillbaka på ruta ett.

Nu tillkom ödem också. Det räcker nu.

Det finns så mycket inom mig just nu som spökar. Tankar och känslor som ligger och trycker på och vill ut, och som är så jobbiga, att jag inte orkar hantera dem. Det är därför som jag sitter uppe till sent på natten, för att inte ligga vaken i sängen och inte kunna sova. Jag tror att det mest handlar om var jag befinner mig och vem jag är i hela den här processen. Att gå vidare och hela tiden acceptera det som sker. Acceptera att livet ser annorlunda ut för mig och att det aldrig kommer att bli detsamma. Jag sa det redan på ett tidigt stadium, men då trodde jag att det skulle vara lättare att genomföra än det är. Varför är det så svårt?

Jag tycker bara att det känns så sorgligt alltihop. Jag vill ju bara vara som vanligt. Inte ha en massa fysiska åkommor som begränsar mig och påminner mig om min sjukdom. Rösten är ett stort aber. Och även om det inte hörs utåt när jag sjunger, så är min känsla att jag får jobba hårt för att få den att funka som jag vill. Och sången som vanligtvis är terapi i sig, känns också tung, jobbig och emellanåt tråkig. Jag har ingen lust att ställa mig och öva eftersom jag blir besviken på upplevelsen. Jag tror dock att jag kan vända på det, och jag tänkte börja nästa vecka och bara öva korta, korta pass. Jag behöver naturligtvis bygga upp röstens kondition på samma sätt som den övriga kroppens – lååångsamt. Och med massor av tålamod.

Och det är det jag ska ägna mig åt på Mösseberg!

Återkommer med rapport därifrån. Nu tror jag att jag ska ta en morgonpromenad i vårsolen!