Aktuellt

22 december
Nu är det dags att säga hejdå. Detta är mitt sista inlägg och jag hoppas att jag inte får anledning att återuppta bloggen...

onsdag 8 december 2010

Trött och glad på samma gång!

Sitter hemma och känner mig utmattad. Å ena sidan är jag glad över flera saker som har hänt nyligen och å andra sidan känner jag mig helt slut, framför allt mentalt, men det tar sig fysiska uttryck.

Jag har idag träffat en sjukgymnast eftersom jag har haft problem med ett knä under en längre tid. Problem som har förvärrats av att jag inte tränar regelbundet men också på grund av min medicinering. Medicineringen gör att kroppen åldras, vilket inte är så lustigt. MEN jag kan göra något åt det och jag är så glad åt sjukgymnasten som nu hjälper mig att komma igång med träning. Och eftersom fysisk träning också stärker mig mentalt så ser jag fram emot att hamna i en uppåtgående spiral inom kort. Det är så skönt att träffa en person som hjälper mig ta tag i de här bitarna, eftersom jag känner mig allt annat än handlingskraftig nu. Vilket i och för sig varken är konstigt eller ovanligt! Som hon konstaterade ”att ha två barn kräver en rejäl dos energi och ork, bara det, och ovanpå det har du och din kropp utsatts ordentligt under det här året”. Hon berättade också det jag har hört förut, att kroppen behöver ungefär ett år på sig att återhämta sig efter en cytostatikabehandling, och det strålade området antagligen ännu mer tid. Men nu är jag på väg och det känns fantastiskt. Jag ska träffa henne två gånger i nästa vecka och jag ser redan fram emot det.

Jag har ofta yrsel nu igen, och känner av illamående i princip dagligen. Jag ser dock detta enbart som utmattningssymtom och inte som något fysiskt. Jag känner mig väldigt skör och idag var jag glad att mitt möte i stan blev inställt så att jag kunde åka hem och kura ihop mig i soffan istället.

Jag tror inte att jag ännu riktigt har förstått vad jag och min kropp har varit med om. Det är svårt att ta in och förankra i min egen kropp. Särskilt som jag inte ser sjuk ut eller har sett sjuk ut under hela den här tiden. Jag tror att jag förväntar mig av mig själv att jag ska vara mycket mer som vanligt nu, när jag istället behöver lägga än mer fokus på att ha tålamod och ta små steg, både fysiskt och psykiskt. Det finns en anledning till att jag är sjukskriven, försöker jag påminna mig om när jag helt utan förvarning plötsligt blir jättetrött och måste gå och lägga mig en stund.

Jag försöker komma på varför jag har så svårt för det här, att acceptera och förlika mig med situationen. I början tyckte jag att det var lättare, kanske för att det då var så påtagligt med en knöl i bröstet, operation som låg framför mig, alla behandlingar som skulle komma och så vidare. Nu känns det som om jag liksom inte har tid med här längre! Nu vill jag återgå till ett normalt liv igen, men min kropp är inte alls redo för det. Jag vet inte ens vad ett normalt liv betyder för mig längre? Jag kommer under en lång tid framöver att anpassa mitt liv efter sviterna av cancern. Jag behöver verkligen träffa min kurator känner jag! Hon har varit sjuk ett tag så det var länge sedan jag var där, men behovet är stort. Jag behöver hjälp med att komma vidare, att förstå och att acceptera. Jag känner mig inte alls bitter eller arg, det är snarare frustration över att jag tror att jag, nu när alla behandlingar är över, ska vara i gammal god form, och så är jag inte det.
Det blir en kort text idag, men jag kände för att skriva av mig lite, och fram för allt vill jag berätta om saker som gläder mig.

Och denna vecka gläds vi i vår familj åt vår nya lägenhet! Jaaaaaa, äntligen sker det som vi har väntat på i flera år. Vi flyttar till en större lägenhet, en femma på 121 kvm. Overkligt och fantastiskt roligt! Barnen får varsina rum, vi får två toaletter (!), ett vardagsrum på 31 kvm med mera, med mera. Det blir en flytt till norra ön, Näset närmare bestämt, vilket också innebär gångavstånd till skolan för barnen. Den nya lägenheten symboliserar också en nystart för oss, vilket vi behöver efter det här året. 1 februari får vi tillgång till lägenheten och har då en månad på oss att flytta. Igår skrev vi kontrakt och idag tar vi med barnen dit för att de ska få se hur det ser ut. Sedan gräver vi ner oss i IKEA-katalogen och MIO-katalogen och köper på oss ett gäng inredningstidningar och börjar planera…

Med det slutar jag för idag. Jag konstaterar att jag trots allt är på väg framåt. Att jag nu börjar ta små steg i rätt riktning och att jag försöker vara snäll mot mig själv, snällare än jag varit hittills. Jag ska inte förvänta mig så mycket av mig själv helt enkelt!

4 kommentarer:

  1. GRATTIS till hela fam.
    kram Axel

    SvaraRadera
  2. Lina Enskog Broman9 december 2010 kl. 10:38

    Återigen; så härligt med nya lägenheten Anna, jag är så glad för er skull (och för vår eftersom ni flyttar mycket närmare oss:)- nu får det bli raska, stärkande kvällspromenader tillsammans).
    Kram! Lina

    SvaraRadera
  3. Hej!
    Hittade in på din blogg för första gången idag! Din historia gick rakt in i mitt hjärta. Vi följs åt tidsmässigt ;) Jag har Trippel Negativ bröstcancer, fick diagnos 29 dec 2009.
    Bilden på dig här ovan är otroligt vacker och utstrålar kämparglöd!
    Styrkekramar
    Annika

    SvaraRadera
  4. Omedelbart jag jag äntligen kommit sann, hur sa prima!
    Man älskar din sida, kommer att dyka upp igen, garanterat!


    Here is my site - KläDer On Line

    SvaraRadera