Det var det!

Släkten har gått. Sist gick ”kusinerna” från Orminge. Egentligen är de mina kusiner, men eftersom de är jämnåriga med mina barn så är det lättare att kalla dem för kusiner, än kusinbarn…
När ens, snart, 9-åring säger: Det var ett riktigt bra kalas! så blir i alla fall jag varm om hjärtat. För det spelar ingen roll om jag har haft trevligt, om folk tyckte att tårtan var god, eller om vinet var tillräckligt kylt. Det viktiga är att huvudpersonen tycker att det var ett bra kalas!

V i har alltså firat Hampus i kväll, lite i förskott, födelsedagen är inte förrän på tisdag. Men idag var alltså släkten här och uppvaktade. Även jag hade en riktigt trevlig och angenäm kväll. Tack till mamma och pappa som var här hela eftermiddagen och hjälpte mig att ställa i ordning. Annars hade jag nog sovit redan när gästerna kom! Nu har barnen kommit i säng, och även maken som kände sig helt slut efter denna arbetsvecka. Jag har alltså vardagsrummet för mig själv, hehe…

Själv känner jag mig rätt tillfreds och jag passar på att njuta av det. Jag inser att ordet njuta förekommer ganska ofta i mina inlägg. Och det är bra, för det är så många människor som glömmer bor t att njuta, av både stora och små saker här i livet. Och jag försöker påminna mig själv om att njuta. Och i kväll var en bra kväll; trevligt sällskap, god mat (ja, jag tillåter mig att fälla det omdömet även om jag lagade maten själv!), kallt bubbel och bra humör.

För övrigt så har veckan handlat mycket om att fokusera på det jag för tillfället gör, och det gäller framför allt jobb. När man jobbar deltid kan det vara svårt att veta hur tillgänglig man ska vara? I alla fall upplever jag det så. Ska jobbmobilen alltid vara på, även om jag de facto jobbar 25 %? Jag tänker att det är bra att vara rätt så disciplinerad; antingen så jobbar jag eller så gör jag det inte. Och så kan jag lyssna av mobilen och läsa av mejlen på eftermiddagen även de dagar som jag inte ”ska” jobba. Hursomhelst, denna vecka känner jag att jag har varit bra på detta. I måndags hade jag en toppendag med syrran. Mysig frukost på litet hotell i Gamla Stan (tack Mark!), Djurgårdsfärjan över till Djurgården och promenad till Rosendahl, som förvisso var stängt, men det var en fin promenad. Lunch inne i stan och bara tid till samtal på tu man hand, vilket kändes välbehövligt och väldigt, väldigt, trevligt. Sedan några dagars jobb och idag, som sagt, förberedelse för kalas.

I onsdags var jag återigen på ett pilatespass och det var så skönt och bra. Det är tungt och frustrerande, men jag är glad att jag tar mig dit och försöker utmana mig själv så at jag så sakteliga blir starkare och starkare. Imorgon bitti tänkte jag ge mig på ett intervallpass, som är rätt krävande konditionsmässigt, så utmaningen där blir att hålla nere tempot.. Vi får väl se hur det går! Det känns hursomhelst bra att överhuvudtaget träna och jag vet att varje gång för mig framåt vilket är glädjande.

Jag har också varit i kontakt med Mösseberga rehabiliteringshem, eftersom jag har fått min ansökan godkänd. Jag hade en önskan om att vara där i en vecka, men deras program är upplagda på tolv dagar. Det känns lite jobbigt att vara borta så länge hemifrån, med tanke på barnen. Det var liksom därför jag avstod från turné med Hattstugan efter jul, och då känns det inte helt bra. Jag tror dock att det är förhandlingsbart även om de gärna ser att man stannar i tolv dagar för att få bästa möjliga effekt. Målet är ju att jag ska få tid att ta hand om mig själv och bara kunna koppla av. Men jag kan inte heller koppla av om jag vet att barnen har det jobbigt där hemma. Nåja, jag får fundera på det lite och diskutera med maken och se vad vi kommer fram till.

Jag fick ett brev från Trygg Hansa angående min gamla axelskada (från 2004) som inte är bra. Just nu är det svårt att veta varför min axel gör ont, om det är stelheten efter operation och strålning, eller den skada som finns i axeln sedan många år? Återigen – träning gör förhoppningsvis gott för den! Men det som slog mig när jag fick brevet är hur saker och ting verkligen ställs i relation till varandra. Samma dag som jag träffade en ortoped på Sophiahemmet, i början av februari, för att se hur vi skulle gå vidare med axeln, så hade jag också tid för trippeldiagnostik på Bröstcentrum. Resten är, som man säger, historia. Axelproblematiken bleknade lite grand… Men snart så är det kanske ett större bekymmer för mig, vilket jag på ett sätt ser som ett positivt tecken.

Jag vet att är bra att ha saker att se fram emot. Och nu närmast ser jag väldigt mycket fram emot nästa helg, då vi drar till Orsa för att åka skidor! Jag packar med längdlaggen, vilka jag tror mer på än telemarken. (har ju också en inflammation i ena knät som gör att telemark känns väldigt jobbigt…) Denna resa har vänner ordnat och vi bara hänger på. Jag har inte hängt med i svängarna, vet knappt vilka som ska med. Men idag informerade barnen mig om att vi blir 25 stycken!! Och att vi har bubbelpool i huset!! (igen). Låter fantastiskt i mina öron. Jag som ofta är den som ordnar sådana här grejer själv tycker att det är väldigt smidigt att någon annan fixar allt det praktiska och vi bara betalar in en summa pengar. Tack till familjen Hård af Segerstad!!

Nu är det snart dags för Anja att tämja störtloppsbacken i Lake Louise, så jag lämnar er för nu och konstaterar att det har varit en bra dag!