Förnuft och känsla – två olika saker

Så är det tidig morgon, dagen före julafton. Nästan alla sover, bara jag är vaken här hemma. Jag lyder min kurators råd, att när jag inte kan sova istället gå upp och umgås med mig själv. Umgås med mina tankar och funderingar, rädslan, sorgen och oron som ligger där någonstans i kroppen och stör min sömn.

Jag känner mig kluven i dagsläget. Rent intellektuellt förstår jag vad jag har gått igenom och att detta i sig innebär en enorm påfrestning för både kropp och knopp. Jag förstår att återhämtningen tar tid. Men känslomässigt är jag inte alls med! Jag har varit med om andra situationer då intellektet legat före känslan och kanske är det så kroppen fungerar? Kroppen behöver mer tid på sig att förstå och acceptera vissa skeenden och då kan det komma att bli en krock ibland, om man inte lyssnar på kroppen. De har tagit mig tid att förstå detta, men jag tror att jag nu håller på att göra det och det är väldigt befriande. Men det har kostat på och fortsätter att kosta på. Jag har just nu otroligt låg stressnivå och vaknar varje morgon med halsbränna och känner mig väldigt skör. Naturligtvis funderar jag på varför jag har haft så svårt att acceptera detta? Att det inte stämmer överens med min självbild har jag varit inne på förut och det är en viktig aspekt. Men jag börjar än mer luta åt att det är sorgen över att överhuvudtaget ha drabbats av bröstcancer, som ligger till grund för allt. Att ha drabbats av en sjukdom som tvingar dig till helt nya insikter, funderingar, dödstankar, praktiska och ovälkomna konsekvenser, behandlingar, med mera, med mera, är inte lätt att hantera. Och jag tror att det är grogrunden till allt som jag upplever nu. Jag återkommer till min kurator som jag är så glad över att ha tillgång till! Hon förklarade att just detta att umgås med mig själv; mina tankar och rädslor, är det som är bearbetning. För varje gång jag gör det lär sig kroppen att hantera dem, och för varje gång så kommer det att bli lite lättare. Jag har nog trott att det är något jag ska komma på eller förstå, men så är det tydligen inte. Alltså måste jag möta mina spöken även om det är jobbigt. Jag måste återuppleva dagen då jag fick mitt cancerbesked, vara i känslan, låta gråten komma och låta tårarna ha en läkande effekt. ( Det var kanske det Goethe menade, när han låter Charlotte i Werther säga ”tårarna som kommer ut är inte farliga. Det är de som är kvar inuti som hamrar sönder hjärtat” (på ett ungefär!)) För det är jobbigt att möta de känslorna igen. Jag vill ju helst av allt bara få en normal och vanlig tillvaro igen, men eftersom det inte är ett alternativ, att lägga locket på alltså, så är det bara att ta tjuren vid hornen. Det känns lite som att gå ner för en trappa i en mörk källare, utan något som helst ljus..

En riktigt bra sak som har hänt är min sjukgymnast! Nu har jag kommit igång med rehabilitering för mitt onda knä (som också är en konsekvens av icke-träning och medicinering). Nu har jag tränat tre gånger, med fokus på knäet, men vi kommer att utveckla och lägga till övningar vart eftersom. Jag var verkligen i behov av någon som hon. För om jag hade gått till gymmet själv, så hade jag kört på och blivit superbesviken på att jag inte orkar någonting, och antagligen lagt ner projektet. Men denna uppbyggnad är en del av min totala uppbyggnad och den kommer ju att gå långsamt. Den tröskel som jag ibland känner att jag står inför, när det gäller att träna, hjälper hon mig att komma över. Det känns bra att överhuvudtaget vara igång och jag känner att jag utmanar min kropp på en lagom nivå. Det är oerhört skönt att känna att jag gör något konkret för att knäet ska bli bättre och för att jag ska bli starkare fysiskt. Detta parallellt med insikten om också den långsamma mentala uppbyggnaden, gör att jag ändå ser med tillförsikt på våren. Det känns tungt och jobbigt många gånger, men jag vet att jag kommer att komma ur detta. Om det tar tre månader, ett halvår eller ett år, eller kanske flera, vet jag ingenting om . Men jag vet att varje dag som går för mig närmare den person som jag önskar vara.

Så har Hampus vaknat och jag tror att vi ska koka en kopp te tillsammans. Att bara sitta och njuta av den fina granen och dess doft är underbart!

Detta blir nog det sista inlägget före julafton, så jag ber att få önska dig som läser en riktigt god jul. Tack för att du följer mig på min resa, det betyder mycket för mig!
Anna