Tillbaka till Primperan...

Hallå därute!
En ny era har börjat, den utan dagliga besök på Radiumhemmet. Två dagar är det nu sedan min sista, den allra, allra sista strålbehandlingen ägde rum. Champagnen flödade (nåja, rätt så måttligt, men ofantligt gott!) och vi firade på kvällen.
Och naturligtvis finns det en önskan att allt ska bli så mycket bättre nu äntligen. Och visst är det bättre, åtminstone så tillvida att jag slipper åka dit varje dag. Men jag har nu varit med tillräckligt länge i den här branschen så jag vet också att de inte bara blir guld och gröna skogar med en gång.

I torsdags var jag hos min onkolog för att stämma av läget. De tyckte, när jag talade med DS i tisdags, att det var läge för det. Att jag hade lite för mycket besvär för att bara vifta bort. Och visst är det så, när jag börjar summera biverkningarna. Förutom tröttheten, det låga blodtrycket och därmed yrsel (om det nu beror på det?), illamående, sårigt bröst, värk, klimakteriebesvär i form av svettningar som gör att jag har svårt att sova. Hursomhelst så är alla dessa biverkningar just detta, och vissa får mer andra mindre. Illamående är ingen vanlig biverkning när man strålas för bröstcancer, men eftersom jag hade mycket av den varan under cytostatikan så är det inte jättekonstigt att jag får det även nu.

Dessutom är det så att cytostatikan slår ut även östrogenet och därmed har jag hamnat i klimakteriet redan nu, och illamående kan också vara en biverkning av detta, har jag förstått.

Så status nu är att jag ska återhämta mig. Biverkningarna från strålningen fövärras upp till två veckor efter avslutad behandling. Och nu vill man att den tiden ska gå och att jag mår bättre innan man sätter in antihormonbehandlingen. För att säkerställa vad som är vad. Och när den väl är igång så innebär det att man tar bort östrogenet helt och hållet, och jämfört med när sker naturligt så går detta i mycket högre takt. Biverkningarna blir då mycket kraftfullare än annars, så jag får räkna med cirka tre månader av svettningar, illamående, humörsvängningar, med mera, med mera. (och efter de här fem åren som jag ska behandlas så fick förstås en risk att östrogenet börjar produceras igen. Jag säger risk, eftersom det innebär att jag efter ytterligare några år kommer att komma i mitt naturliga klimakterium..)

Illamåendet och yrseln är nog det som är värst nu. Såren på bröstet och området omkring har börjat lägga sig, även om jag fortfarande är öm. Men ömhet och smärta i det strålade området kan jag räkna med under ett år ungefär. Det tar tid för kroppen att helt och hållet läka! Stackars, stackars kropp..
Hursomhelst, jag är tillbaka på Primperan, kanske minns du att det var en av mina bättre vänner under cytostatikan. Och den sviker mig inte den här gången heller. Skönt med saker som går att lita på och som faktiskt har god effekt!

Så sammantaget kan jag säga att det är väldigt skönt att strålningen är över, och samtidigt trist att må som jag ändå mår. Det känns som om det aldrig tar slut. Det ena bara avlöser det andra och jag har bara att hänga med. Veckor blir till månader som blir till år.

Jag känner mig trött, fysiskt och psykiskt. Det går upp och ner förstås och vissa dagar känner jag mig både glad och stark. Men återigen inser jag att jag måste låta detta ta tid. Att jag måste avsätta tid för återhämtning. Att jag mår så här pass bra som jag gör känns emellanåt som ett mirakel när jag tänker på vad jag och min kropp har varit igenom hittills. Jag ligger inte i sängen totalt utslagen och energilös, även om vissa dagar är extremt tunga.

Jag ska undersöka möjligheten att åka på en rehabiliteringsvecka. Det finns flera sådana alternativ runt om i landet, där man har specialiserat sig på rehabilitering efter olika sjukdomar, bröstcancer är en av dem. Det brukar vara schemalagda dagar med fokus på kost, motion, samtalsgrupper och egen tid. Låter bra, eller hur? Vem skulle inte behöva åka på det, cancer eller ej? Allt som kräver ett större engagemang från min sida och desutom beslutsfattande, är jobbiga, så jag har inte tagit tag i detta än, trots att det känns angeläget. Men idag ska jag ringa min kurator och för det första boka in en tid, och för det andra stämma av detta med henne. Det är nämligen via kuratorn man får hjälp med ansökan, för att få en sådan vistelse bekostad av landsting eller annan organisation, typ CTRF (Cancer- och trafikskadades Riksförbund).

Några av er har frågat om vår resa, och det är ett så sorgligt kapitel att jag knappt orkar nämna det, men gör det ändå. Jag avbokade våra flygbiljetter hos Norwegian då det stod klart att jag skulle få 33 behandlingar istället för 16, som vi hela tiden hade trott. Jag berättade också att min behandling hade förlängts, och fick frågan om jag hade läkartintyg på det. Svaret var självklart ja, och jag ombads skicka in det så skulle vi få tillbaka våra pengar. Sedan visade det sig att vi INTE fick tillbaka pengarna eftersom avbeställningsskyddet bara gäller vid akut sjukdom eller dödsfall, och detta var ju inte akut. Jag bad då att få boka om biljetterna, de var trots allt ombokningsbara, men se det gick inte när man väl har avbokat dem.. Moment 22 eller?? Vi har verkligen försökt hitta en lösning på detta men det verkar inte finnas något sådant. Och dessvärre ser verkligheten ut så att vi inte har råd att kasta 12.000:- i sjön och bara boka en ny resa. Bortsett från besvikelsen att inte komma iväg när vi hade planerat, så får vi se om vi överhuvudtaget kan komma iväg. Jag funderar på att skriva ett brev till Norwegians vd och berätta min historia och bara beklaga att det har blivit som det har blivit och att vår första kontakt med största sannolikhet också blir vår sista. Så var det med det.

Idag är barnen hemma då det är studiedag på skolan, och jag tror att det börjar bli dags för mig att engagera mig dem. Även om de leker jättebra och hela förmiddagen har det varit Matildas barbies och Hampus militärgubbar som förenats i ett och samma hem. Härligt!

Det finns en önskan från min sida att gå ut en sväng i svampskogen, får se om det kan bli av i helgen?

På återhörande,
Anna

Ps, måste förstås kommentera min insamling för Rosa Bandet. Idag uppgåg summan till fantastiska 39.000:-! Jag är så otroligt glad, tacksam och stolt, över alla mina vänner som både har skänkt pengar, men också skickat denna uppmanning vidare till sina kontaktnät så att människor som jag inte alls känner, också sätter in pengar till forskningen. Och än är det inte slut! Insamlingen pågår till den 28 oktober, så kanske finns det en chans att vi når målet 50.000:-, som jag trodde var en utopi att nå! Mitt varma, varma tack till er alla som bidrar till den. Kärlek!