Förväntningar och förhoppningar

Jaha, så har det gått ytterligare ett antal dagar sedan sist. Och vad har då hänt?
Mina dagar känns väldligt innehållsrika, oavsett om det innebär två timmar med min grupp av ”unga kvinnor med cancer”, eller några timmar på Eric Erisonhallen, eller för all del, öva på kammaren, som jag faktiskt har gjort denna vecka.
Jag tycker att jag har mer ork än förra veckan, och till stor del beror det nog på att jag inte behöver åka till Radiumhemmet varje dag, och sitta i det där väntrummet tillsammans med mina medsystrar. Jag befinner mig återigen i det vakuum som det innebär att vara mellan två behandlingsformer. Jag återhämtar mig för att göra mig klar för nästa fas.
Många i min närhet har under den senaste veckan undrat hur jag mår och om jag inte tycker att det är såååå skönt att strålningen är över. Att det är över.
Och visst är det så, det är enormt skönt att strålningen är över. Men inom mig så känner jag så starkt att det är just bara strålningen som är över, allt annat bara fortsätter, går in i en ny fas. Ja, en etapp till är avklarad – men det är inte över på något sätt, min resa alltså. Jag säger inte detta för att få sympati, bara berättar hur jag känner det.
Jag hade ett väldigt givande samtal med en god vän igår. En vän som jag märker reflekterar över det jag går igenom och sätter det i relation till sitt eget liv. Jag uppskattar det och jag vet att jag i samtal med en sådan människa kan vara ärlig och också ha ett stort utbyte. Och under det samtalet så förstod jag det fantastiska i hur människan är funtad. I alla fall som jag ser det. Han fällde kommentaren att jag låter precis som vanligt, att det är svårt att, över telefon, förstå vad jag har gått igenom och fortfarande går igenom. Jag försökte förklara att utsidan ser precis ut som vanligt, den har inte ändrat sig ett dugg (förutom håret då) men att det på insidan ser helt annorlunda ut. Men det syns inte och jag förstår att många tycker att jag är precis som vanligt, samma gamla Anna.
Jag berättade för min vän om den rädsla som allt som ofta kommer över mig, att det onda i knäet betyder mer för mig än för honom. Att för mig innebär det att jag tar i beaktande att jag kanske har fått cancer i skelettet, medan det för honom innebär just det det är; ont i knäet. Och detta måste jag leva med, lära mig leva med. Och jag insåg också att det inte innebär någon ”smittorisk” att säga sådana här saker till honom, han kommer inte att börja oroa sig bara för att jag berättar detta. För den oron ligger på ett helt annat plan. Jag såg ett klipp på youtube om en indisk kvinna som också drabbats av bröstcancer och som uttryckte att ”jag trodde att jag visste vad rädsla/fruktan (fear) var, men NU vet jag vad rädsla är. Och jag kan inte annat än att hålla med. Och jag försäkrar dig att det måste upplevas! Därför vet jag att jag kan berätta om mina rädslor för mina vänner. Att jag kan säga att ont i huvudet betyder något annat för mig nu än det gjorde för åtta månader sedan, att det per automatik får mig att fundera över om det är en hjärntumör? Och jag vet, att den jag berättar det för inte kommer att börja noja sig över sina egna åkommor, såsom jag gör. För fruktan måste upplevas för att man ska ta den på allvar. Och tur är väl det, för annars skulle väl vi alla gå omkring och oroa oss för all världens olyckor som kan drabba oss på vägen! Men för att knyta an till mitt samtal igår, så är det väl så det är; min smärta syns inte utanpå eller hörs i min röst, den finns inuti mig. Jag känner den, och jag delar ibland med mig av den. Men faktiskt mest till mina medsystrar i min samtalsgrupp. Det känns lättare där, ibland likar, som också bär på samma smärta, samma oro och samma tankar. Det fantastiska med den gruppen är att vi har lika nära till gråt som till skratt! Vi behöver inte förställa oss inför varandra, och vi är inte heller rädda för varandras sorger. Jag visste inte vad den gruppen skulle ge mig, men jag är väldigt positivt överraskad. Jag ser fram emot varje måndagseftermiddag, då vi får träffas och ventilera veckan som gått och våra reflektioner. Och jag har slagits av hur tappra alla är. Vilka kvinnor!! Och faktum är att jag inte har mött en enda medsyster hittills, som varit sjukskriven på heltid, utan alla, utan undantag, försöker upprätthålla en rutin, en vardag, en normalitet. Emellanåt på bekostnad av den egna hälsan, kan jag tycka. Men det är klart att det är lättare att se på andra att de borde ta det lugnare och fokusera mer på sig själva än på jobb eller vad det nu kan vara, än att se det i sig själv. Jag inser också när jag ser mina medsystrar att vi tillsammans skickar så starka signaler till vår omvärld, som kanske inte alltid överensstämmer med sanningen. I alla fall inte hela sanningen. Jag menar att vi kommunicerar styrka, kraft och energi, vilket en del tolkar som att det inte är så farligt att gå igenom en cancerbehandling. Men jag konstaterar att för oss så finns det inget val. Jag har också mötts av kommentaren ”du är ju så stark och positiv”. Och innan man står inför en dödshotande sjukdom, så tror man kanske att man har ett val; kämpa för livet, eller ge upp. Men det fungerar inte så. Man har inget val. Man kämpar! Människan kämpar. Någonstans ifrån kommer väl uttrycket ”hoppet är det sista som överger människan”, och jag förstår det nu. För det har aldrig, från den dag som jag fick mitt cancerbesked, funnits en tanke på att resignera. Att ge upp. At låta cancern ta över. Och jag tror inte att det är signifikant för mig, utan det är mänskligt. Människan kämpar för att överleva, och det är inget medvetet val.
Veckan har krönts med att min insamling för Rosa bandet har nått sitt mål, 50.000:-! Helt otroligt. Jag är stum, stolt, glad och oerhört ödmjuk inför det faktum att människor i min närhet, och människor som inte alls känner mig, tillsammans har dragit in 50.000:- till förmån för bröstcancerforskningen. Även om jag satte målet till 50.000 så ska jag erkänna att jag tog i i överkant, trodde jag. Jag hade varit nöjd med 25.000. Jag känner mig stolt över att jag har lyckats få andra att engagera sig i detta. Och jag är stolt över alla vänner jag har som har bidragit och som dessutom har spridit kunskap om min insamling till andra i sin närhet, och som i sin tur har valt att stötta min den. Och än är det inte över! Vi får väl se vad nästa vecka kan göra. Om du inte har skickat in några pengar än, men vill göra det så gå in på http://www.cancerfonden.se/sv/rosabandet/Stod-oss/insamlingar/?collection=3867. Förhoppningsvis ligger vi fortfarande tvåa på listan över alla insamlingar i Sverige….
Jag har haft en hopplöst dålig natt. Vaknade kl halv tre och kunde inte somna om. Tankarna började gå runt i huvudet, minnena kom tillbaka från när allt började. Och jag tillät mig att gå tillbaka till de känslorna och upplevelsen av det. Det kändes ledsamt och jag grät ut hos Jocke, som också fick en tidig morgon…
Men jag vill avsluta dagens blogg med gladare nyheter; jag har denna vecka målat ögonfransarna för första gången sedan april! De är inte långa, men det går i alla fall att peta dig lite färg så att ögon blir mer markerade.
Det var allt för idag, hälsar en något trött Anna