från gala till trött!

Efter en otroligt lugn och skön morgon och förmiddag hos vännerna i Karlskrona, öppnade sig en bloggmöjlighet då barnen försvann ur sikte och värdinnan preparerar kvällens pesto!

I torsdags var jag i Göteborg på Rosa bandet-galan. Jag fick på tidigt stadium en inbjudan till middag och galan, jag tror att det var för att jag har ställt upp på Ljusmanifestation och Metro-artikel som jag fick den inbjudan. Men jag hade inte tänkt åka av olika anledningar. Men så ringde en regissör från Baluba, som jag hade träffat tidigare då Jocke och jag spelade in den ”uppmaning” som rullat i TV3 under månaden. Han undrade om jag kunde tänka mig att komma ner för att vara med i själva vinjetten. Han behövde en person som öppnade hela galan med repliken ”Det här kommer bli en bra kväll”. Anledningen att han ringde mig var att jag tydligen hade utstrålat något särskilt då vi spelade in uppmaningen. Och det var precis detta som han var ute efter till galans inledning. ”Jag vill ha ditt Mona Lisa-leende”. Ja men, v ad säger man? Skulle du själv ha sagt nej i det läget? Näe, tänkte väl det! Tänk vad man kan få folk att göra genom smicker…

Hursomhelst, jag åkte dit. Fick inte precis repa min enda replik utan det var genrep direkt. ”vi stämmer av efteråt om det är något”, var parollen. Och även om det bara var en enda replik, så kändes det ändå rätt pirrigt. Ju mindre man har att säga, desto viktigare är det ju att man inte klantar till det. Och med en replik har jag ju ingen möjlighet alls att rätta till eventuella tabbar… Men det kändes bra och häftigt att vara med i direktsänd TV! (Undrar om jag kan sätta det på cv:t?) Roligt också att se bakom kamerorna vad som händer och hur det går till vid ett sådant här evenemang.

Väl i sändning kändes det bra och jag tror att jag fick godkänt. Kvällen i övrigt var blandad med mycket skratt (tack och lov) men också många allvarsamma stunder som var jobbiga att ta del av. Men som naturligtvis måste framhållas vid galor som dessa så att alla förstår att det behövs pengar hela tiden för att hitta bättre mediciner och bättre och tidigare sätt att upptäcka cancer.
Det var också fantasiskt att se alla dessa kvinnor, medsystrar, fulla av energi och livsglädje. Alla på olika ställen i livet och med skiftande bakgrunder, men med den gemensamma nämnaren att vi alla går igenom samma, ofrivilliga resa.
Nu är jag och familjen i Karlskrona på höstlov och det känns fantastiskt skönt. En bra bilresa genom Sverige igår och nu bara lugna dagar.

Vad är nytt annars? Jo, jag har börjat medicinera och jag gjort så i precis en vecka. Jag var hos läkaren i måndags och fick mina tabletter. Vi gick igenom vad det hela går ut på och vilka biverkningar jag kan förvänta mig. Naturligtvis är det… just det, väldigt individuellt, hur man reagerar på medicinen. Jag hoppas på att eftersom jag redan har fått en hel del av dessa biverkningar då även cytostatikan slår ut östrogenet, så blir det inte så chockartat för kroppen. Än så länge känns det okej. Jag har rätt ont i lederna till och från, svettas och har vallningar och sover rätt dåligt. Men just den dåliga sömnen kan ju ha andra anledningar. Jag vaknar och känner att tankarna maler i huvudet. Frågeställningar och funderingar som jag inte orkar ta itu med under dagtid, och någonstans måste de väl få utrymme tänker jag. Jag känner mig rätt labil, mentalt sett. Om det beror på hormonrubbning av medicinen eller av att jag är mentalt sliten vet jag inte heller. Jag vet bara att jag börjar gråta utan att känna mig direkt ledsen, och att jag är ganska lättirriterad. Jag har i min samtalsgrupp kommit till insikt om att mycket just nu handlar om min självbild. Och när självbilden inte stämmer överens med verkligheten så blir det frustration. Till exempel när snälla människor runt omkring mig kommenterar att håret är på utväxt och att det är så fint, då tänker jag; jo, visst är det fint, men det är inte jag!! Jag har inte valt att vara så här korthårig. Det ingår inte i min självbild, lika lite som det ingår att bli irriterad över småsaker, eller att känna mig svag fysiskt. Konsekvenserna i sig är inte problemet – det är klart att det är bra att håret växer ut och det är klart att jag inte kan förvänta mig att jag ska vara stark, MEN detta är konsekvenser av en sjukdom. Något som jag absolut inte har valt, och där jag bara har att rätta mig efter sjukdomens regler och konsekvenser. Och jag är så oerhört trött på att befinna mig där jag befinner mig. (Har jag sagt det förut?...) Vill bara återgå till någon sorts normalitet och vardag. En vardag där jag känner mig som jag brukade och där jag känner igen mig själv.

Jag orkar inte skriva mer nu. Det känns tungt. Jag blir bara ledsen.
Det känns roligare att hjälpa till med den stundande lunchen.
Men jag återkommer snart...
Ha det gott!