Vilket firande!

Jag måste börja dagens blogg med att berätta om när jag fyllde 40 (ja, även jag har nu passerat den magiska gränsen!). Detta skedde i onsdags i förra veckan. Efter ljuvligt uppvaktande på sängen av familjen på morgonen väntade en överraskningslunch med några av mina allra bästa vänner. Jag gick med ett leende på läpparna hela dagen och sken ikapp med solen, som passande nog tittade fram efter lunch. Det kändes så bra att börja lunchen med champagne och bara njuta av mina fina vänners sällskap och det faktum att de hade tagit sig tid att luncha med mig i flera timmar. Tack till Cilla som ordnat så bra, och till Sanna och Goka för att ni var där!

Väl hemma igen så fixade familjen till en helt fantastisk skaldjursmiddag; mer champagne vid vackert dukat bord, och många skratt. Barnen var så angelägna om att pyssla om mig så jag kände mig som en riktig drottning som bara blev uppassad.
Förutom allt detta så dök blomsterbud upp på eftermiddagen med den ena buketten efter den andra! Och när det lite senare på kvällen ringde på dörren, och jag trodde att det var ett sent blombud, så kom kära mamma och pappa och syrran med familj! De stormade in med (ännu mer) champagne, snittar och tårta! Malin berättade att hon hade haft svårt att hålla sig när vi talades vid under dagen då hon bara konstaterade att ”vi får fira dig en annan dag”. Vilket jag inte hade reagerat på, men själv hade hon känt sig mer eller mindre elak. Men överraskningen blev desto större och vi hade en jättetrevlig kväll tillsammans. TACK till er alla!

Där trodde jag att mitt firande var över…

Så kom fredagen. Min kära vd, Wera, hade bokat in mig på ett möte halv ett, vilket jag hade missat så det ställde till det för mig lite, eftersom jag hade lagt in en repetition där. Men eftersom Wera var orubblig när jag på torsdagen försökte flytta lite på mötet, så var det bara att ställa in repetitionen. Hursomhelst, där sitter jag på jobbet och klockan närmar sig halv ett, men ingen Wera på plats. Däremot dyker Jocke upp! Festligt på sitt sätt, tyckte jag, men synd eftersom jag precis skulle sätta mig i möte… NOT! Alltihop var bara hittepå!

Det var bara att plocka ihop grejerna och hänga med. När jag hade satt mig tillrätta i bilen så hoppar två barn fram från baksätets golv och skrämmer slag på mig. De har också blivit bortrövade! Så hela familjen är nu ute på äventyr – härligt! Första stoppet är på Clarion Hotel/Selma City Spa, där vi bastar, badar i poolen på taket och får härlig massage. Även barnen får massage, vilket var första gången av riktiga terapeuter. De stornjöt!!! Att jag gjorde behöver kanske inte påpekas? Efter det fick vi hoppa in i bilen igen och vi begav oss söderut. Barnen var hela tiden oerhört exalterade och fyllda av förväntan på vad som komma skulle.

Nästa stopp blev Globen, och Sky view. Med lite skräckblandad förtjusning klev vi in i den lilla glasburen som ska ta oss till Globens topp.. Men vilken hälftig upplevelse! Och tur hade vi med vädret också så att vi hade en fantastisk utsikt där uppifrån.

Efter detta, då vi började känna att NU har vi minsann fått uppleva en hel del, fortsatte färden till Cosmonova/Naturhistoriska Museet. Där såg vi filmen ”Sea monsters 3D”. Något som vi talat så länge om att göra, men liksom inte kommit iväg (känns det bekant eller är det bara vi?) En häftig upplevelse, och Matilda, som var där för första gången, satt och fäktade undan fiskar och sjömonstern som tycktes krocka med oss, allt hon kunde!

Nu började jag faktiskt känna mig mätt på riktigt! Det var så mycket att ta in, allt från att bli kidnappad till alla upplevelser. Klockan närmade sig middag och Jocke styrde kosan mot vår nya favoritkrog, Capri Due på Tomtebogatan. Det är lite som att komma hem till någon när man kommer dit. Där avnjöt vi en god middag och pratade länge och väl om dagen som varit. Barnen hade förstås inte heller varit med på noterna, utan blev kidnappade av Jocke på skolan strax efter lunch.

Det var en helt fantastisk dag och jag är så glad att också barnen var med! Vi hade så väldigt roligt tillsammans och att få hänga med bara familjen en dag på det här viset, är så värdefullt! När vi satt på Capri, kunde jag också konstatera vilken skön ålder våra barn har uppnått, jämfört med de två familjer vid bordet intill. De barnen var runt året gamla och som ni vet är barn i den åldern aldrig stilla.. (förutom när de sover). Vi däremot pratade igenom allt vi gjort under dagen och konstaterade att vår pappa/make är helt suverän och att han verkligen lyckades lura oss alla! Jag som var så nöjd med själva min födelsedag känner en enorm glädje och tacksamhet över allt som min käre Jocke ordnat för mig och barnen denna dag! Stort, stort tack älskade du. Jag säger som Hampus ”den här dagen kommer jag att minnas i hela mitt liv”!

Helgen har sedan präglats att båtfixeri! Nästa helg går hon i sjön, vilket känns lite bisarrt med tanke på att vi åkte skidor förra helgen..

Hursomhelst, igår hann vi långt, det var en heldag vid båten och det känns i kroppen idag. Det är väl när jag gör sådana här saker som jag får kvitto på att kroppen inte på något sätt är återställd. Jag kan inte sträcka upp någon arm så långt som jag brukar, det stretar, drar och gör ont i axlarna, men framför allt bröstpartiet. Knäet är inte helt med på noterna och att klättra upp och ner för att ta sig upp på bockarna, är en manöver som känns! Jag tar det dock lugnt, och jag vet att det får göra lite ont, det är okej enligt sjukgymnasten. Bröstpartiet tenderar ju att dra ihop sig så snart jag inte stretchar ut det, så jag tror att det är bra att hålla på också. Men kroppen är bra på att signalera var gränsen går – när jag börjar må illa så vet jag att det är dags att ta en paus.
Idag skiner solen från en klarblå himmel så det kommer att bli ljuvligt att fixa däck och sittbrunn i vårsolen!

Nu har det precis gått ett år sedan jag började med cytostatikan. Jag fick min första den 7 april förra året. Och för att ge er en inblick i hur jag har det så berättar jag följande.

Jag tycker att jag mår rätt bra nu. Efter det positiva beskedet från mammografin och ultraljudet så har det känts mycket bättre, mentalt sett. Jag kom ur den svacka som jag befann mig i, och det var skönt att trycket lättade! Jag trodde nog inte att jag var så påverkad av att vänta på resultatet av undersökningen, men med tanke på hur mitt humör och mentala status ändrades efteråt, så inser jag att var det! Så i förra veckan, i slutet av vår fjällsemester, började jag få ont i bröstkorgen/revbenen på höger sida. Den sida som jag är opererad på . De första dagarna försökte jag mest tänka bort det. Sedan började oron smyga sig på och jag insåg att jag måste ha en strategi. Alltså bestämde jag mig på lördagen för att om jag fortfarande hade ont en vecka senare så skulle jag kontakta Danderyd. Men, kroppen kunde inte försonas med detta, utan natten till måndagen var helvetisk! Då var jag vaken till klockan 4 på morgonen och det enda som cirkulerade i min hjärna var huruvida cancern hade spritt sig till lungor eller skelett? Det fanns liksom bara två alternativ, och inget var ju särskilt bra. Skräcken, dödsångesten, allt kom tillbaka, och med kraften av en orkan. Det är så vidrigt, att inte kunna få stopp på det! Intellektuellt vet jag att det med absolut största sannolikhet inte är något att hetsa upp sig över, men kroppen struntar helt och hållet i det! Och det jobbiga med det är att jag inte reagerar på ett sätt som jag är van vid, nämligen ganska rationellt. Nejdå, det är skräckscenariot som är det enda rådande. Jag insåg på måndag morgon att jag inte alls kan låta detta vänta i en vecka, utan ringde min kära vän Cissi, som är läkare. Och hon kunde förklara för mig varför detta inte var varken lung- eller skelettcancer. Och hennes ord gjorde susen – ångesten och oron försvann så gott som omgående. Jag undrade lite stilla om det ska vara så här, och hon, med sin erfarenhet av cancerpatienter, svarade att ja, åtminstone ett tag. För så är det när man en gång har fått ett dödshot riktat mot sig. Kroppen reagerar instinktivt helt enkelt.

Så vad är det då som gör ont? Antagligen är det skidåkningen med de, för kroppen, lite ovana rörelser som har frestat på lymfsystemet och gjort att det har svullnat lite. Vilket ju känns logiskt.. Ödmjukt känner jag tacksamhet över att ha vänner som hon som jag kan ringa till. Hon, som förutom att vara min vän, kan bidra med medicinsk kompetens, så att min kropp lugnar ner sig. Men jag ska ändå hålla mig till den ursprungliga strategin, nämligen att kolla upp det om det inte är bra imorgon. Ibland känns det som om det blir lite bättre, men sedan blir det sämre igen. Hm, det får vänta till imorgon.

En annan härlig grej jag har framför mig är en gastroskopi. Usch!! Jag har väldigt mycket halsbränna, vilket jag har kopplat till både medicin och stress, men eftersom dubbel dos magmedicin inte har någon större verkan på mig, så vill nu min onkolog att jag gör en gastroskopi. Jag har gjort det en gång tidigare och efter det sa jag ”aldrig mer”. Och jag hade nog tänkt hoppa över den här om inte den logoped som jag nu jobbar med, sa att de problem jag upplever med rösten/stämbanden låter som en reflux-problematik. Alltså magen. Men hon sa också att hon har haft patienter som har blivit sövda så nu ska jag ringa och kolla om jag kan få bli sövd. Det låter kanske fånigt, men jag har svår kräkfobi och i dagsläget känner jag mig så skör att jag inte orkar med att utsätta mig för större påfrestningar än jag verkligen måste. Det är nog klokt att genomföra gastroskopin, så jag får ta tag i den biten i morgon.

Ja, det var allt för idag. Jag är fortfarande hög efter fredagens fantastiska innehåll och det överskuggar allt annat som ligger och lurar i mitt liv!

Ps Jag återkommer om Lidingöloppet. Det är jättekul att så många har visat intresse och vill vara med på mitt projekt! Som sagt, återkommer när jag har strukturerat det hela.