Long time..

Höstlov – oj vad välbehövligt det var i år! Det känns som om mörkret och tröttheten sammanföll hos barnen och lovveckan kom i rättan tid. Jag och barnen har haft en massa roligheter för oss och jag hoppas och tror att det möter de resterande veckorna av terminen med förnyad energi!

Det är ett tag sedan jag skrev och det beror nog mest på att mina dagar åter börjar fyllas med vardagligheter, på ett sätt som gör att mitt liv återgår till hur det var innan jag blev sjuk. På gott och ont. På gott att jag känner igen mig själv och har mycket av den kraft och energi som tidigare. På ont att det emellanåt känns som om vi är på väg in i det ekorrhjul som sjukdomen faktiskt befriade oss från under ett år! Och med det menar jag att vi inte hade en massa aktiviteter planerade varenda helg och en massa kvällar. Vi tackade ja till sociala tillställningar med förbehållet att det beror på min dagsform huruvida vi kommer eller ej. Det var med andra ord ett lugnt år, ur det perspektivet. Sjukdomen tog så mycket energi i anspråk, för oss alla, så att det inte fanns så mycket kvar till annat än just fokusera på familjen.

Jag önskar att jag och vi nu kan behålla något av det. Jocke är så mycket bättre än mig på att bara vara. På att inse att vi mår bra av att bara gå omkring och skrota hemma en hel lördag. Jag vet att det är så intellektuellt, och ändå är det något i mig som drar och sliter för att ”göra” något! Märkligt? Men jag övar på det eftersom jag vet att jag mår bra av det.

Nu till något helt annat, en idé som jag bjuder entreprenören därute på! För några veckor sedan var vi på bröllop i Brighton, där middagen hölls på ett ställe med närliggande bostäder. Det innebar att man inte fick spela hög musik. Så vad gör man då när man vill ha dans? Jo, ”silent disco”! Någon som hört talas om det? Jag hade det inte men det var en häftig upplevelse och något bisarr… Alla gäster förseddes med ett par ganska stora och grova hörlurar och i dessa spelades musiken till diskot. Det vill säga, det var helt tyst i lokalen och folk med hörlurar shakade (kan man verkligen skriva det så?) loss som aldrig förr! Jag som är ljudkänslig och tycker att det är hopplöst när man inte kan prata med folk på fester för att volymen, ofta dansen, är så hög, tyckte att det här var toppen. Om man ville dansa – på med lurarna, och om man ville prata – av med lurarna. Jag behöver nog inte påpeka exakt hur roligt och märkligt det såg ut när man tog av sig lurarna och bara tittade på de som rockade loss på dansgolvet! Detta är tydligen en stor grej i Asien (förstås!!) där det arrangeras disko på det här sättet. Och då med flera kanaler så att man kan lyssna på olika låtar. När man bjuder upp någon gäller det väl då att man har lyssnar till samma kanal!

Rösten börjar kännas bättre och jag ser fram emot de konserter som har droppat in under hösten. Jag presenterar dem här, men mer information finns på min hemsida inom kort: www.larsdotterpersson.com. Men så här ser det ut i korthet om någon är har lust att samla kulturpoäng:

12 november 20.00 Operakonsert i samband med Lidingö Kulturnatt. Ansgarskyrkan Lidingö Centrum.
20 november 16.00 Mozart Requiem i Johannes kyrka.
17 december julkonsert i Västerås
20 december julkonsert i Katarina Kyrka med Katarina Nova

Jag vill slutligen tacka alla er som var med och bidrog till min insamling till förmån för Rosa Bandet. I år fick vi in 21 650 kronor, vilket känns fantastiskt bra! Jag läser varje vecka om olika artiklar och notiser om vad som händer inom cancerforskningen, och vet hur viktig varje krona är.

Jag lever med det ständiga hotet om återfall, och för varje dag som jag är frisk, så tar forskningen ytterligare ett steg framåt. Det är min tröst och något jag vilar i, för att stilla oron kring det. Jag tycker att Radiumhemmets läkare under Rosa Bandet-galan i förra veckan beskrev det så bra. Precis det som jag vill och försöker förmedla. Hon, som själv är cancerläkare drabbades för något sedan och sa att ”jag oroade mig inte för sjukdomen, utan för de enormt tuffa behandlingarna”. Och det är precis så – tack vare all forskning.
Vi räddar närmare 85 % av alla bröstcancerpatienter idag. Du kan till och med leva med en spridd cancer, alltså kronisk. Naturligtvis på andra villkor än om du är helt frisk, men du lever trots allt, och för de flesta ett gott liv. En av mina fina ck har precis fått ytterligare ett återfall, i skelettet, och jag tänker ofta på henne och på hur tapper hon är. "om det är så att jag får en ny tumör vart tredje år och behöver strålas och medicineras, så är det väl så". Ja, då är det väl så. Man får leva med det om man drababas helt enkelt.

Med tanke på att var nionde kvinna i Sverige kommer att drabbas av bröstcancer så är ämnet ständigt aktuellt. Och jag kommer att återkomma nästa år med en ny insamling. Kanske även något mer… Men det återkommer jag om då!

Nu är det snart helg. Vi ska besöka kyrkogården imorgon som brukar vara så otroligt vacker med alla ljus. Och jag önskar dig som läser en fin helg!