De senaste dagarna har jag funderat över detta med cancer. Cancer som ord, som sjukdom, som död. För jag tror att de allra flesta människor har någon relation till både sjukdomen och ordet. Rädsla och ångest för många, skulle jag tro. Precis som jag hade innan jag själv fick mitt cancerbesked. Cancer för mig var ett dödsbud. Ett ord och en sjukdom som var oerhört stigmatiserat. Något relativt okänt men ändå väldigt skrämmande. Vi använder också cancer som liknelse i en mycket negativ bemärkelse; ”ondskan växer som en cancersvulst”, till exempel. Det värsta man någonsin kan tänka sig.

Jag tänker på professor Hans Rosling, som sa att uttrycket ”det är som att välja mellan pest och kolera”, är väldigt enkelt. Kolera är alltid bättre än pesten, kolera botar man idag. Och lite så tänker jag med cancern också. Låt oss lägga de gamla sanningarna om cancer bakom oss, och istället lära oss vad som gäller idag.

Men varför har så många av oss den här förlegade relationen till cancer?

Jag tror att det handlar om olika saker, men två som har stor betydelse är cancerns historia och kunskap om den. Cancern i dess olika former har skördat många offer sedan tidernas begynnelse. Och för bara 20 år sedan såg överlevnadsstatistiken helt annorlunda ut jämfört med idag. Cancerns historia är alltså en belastning idag, då både prognoser och behandlingar ser helt annorlunda ut jämfört med då. Och det leder in oss på kunskap.

När jag fick mitt besked så var min första tanke ”ska jag dö nu”. Också för mig innebar cancer ond bråd död. Och även för många av mina vänner, som reagerade väldigt starkt när jag berättade om min diagnos. Idag vet jag bättre och det är det jag vill försöka kommunicera idag.

Vi behöver särskilja sjukdomen från behandlingen, är min tanke.
Först lite fakta.

Idag är överlevnadsstatistiken för bröstcancer närmare 90 % (det avser antalet som överlevt 5 år efter sjukdomsutbrott, i Sverige)

Det satsas enorma pengar på cancerforskning vilket innebär att för varje dag så kommer man närmare att lösa cancerns gåta och dessutom blir behandlingarna bättre.

Fler människor dör i hjärt- och kärlsjukdomar än i cancer.

Jag vill på intet sätt förringa cancern som sjukdom, för det är en tuff sjukdom att bekämpa. Men så här med ett år i backspegeln, kan jag konstatera att det är behandlingen som är jobbigast. Det är en oerhört påfrestande behandling för både kropp och psyke, och det tar tid att återhämta sig. För mig innebar cellgifter att man ligger och kräks hela dagarna, det var min uppfattning om det hela. Men så är det inte heller idag. Några gör det, men de allra flesta gör det inte. Jag ansågs ha ganska kraftiga biverkningar när det gäller illamående och jag hade till slut tre eller om det till och med var fyra olika mediciner för att slippa det. Men jag kräktes aldrig. Och det är återigen ett resultat av forskningen, att man kan hjälpa kroppen och häva eller åtminstone dämpa, biverkningarna.

Bortsett från illamåendet så var det en uppsjö biverkningar som löste av varandra. Den tiden kändes helt hopplös för det var alltid något nytt som dök upp. Det ena märkliga löste av det andra, allt från blödande tandkött, ont i kroppen, förlorade smaklökar till håravfall, ont i ögonen, blodpropp och en enorm trötthet. Det var ingen lek.

Behandlingen är tuff, jag kan inte nog poängtera det. Men nu, när jag har fått lite distans till det hela, så kan jag konstatera att om jag skulle drabbas igen, så vet jag att jag kommer att fixa det med. Det är något jag verkligen hoppas slippa. Men om, bara OM jag drabbas igen, så kommer jag att fixa det.

Och för varje dag som jag är återfallsfri, så går forskningen framåt. Det är min ledstjärna.

Som exempel på detta kan jag nämna den operation som görs idag för att se om det finns en spridning till lymfkörtlarna. Istället för att plocka ut en massa körtlar, som man tidigare gjorde, gör man idag ett mindre ingrepp där man skickar in en isotop som identifierar den så kallade Portvaktskörten. Och om den är infekterad, så gör man en större operation, eller axillutrymning, som den kallas. Denna metod är, mig veterligen, inte mer än 6-7 år gammal. Och det besparar patienten mycket besvär om man inte behöver göra en axillutrymning. Jag, som gjorde den, jobbar fortfarande dagligen med att återfå rörligheten i armhåla och axel. Och jag tror att jag kommer att få fortsätta det jobbet i ytterligare några år innan jag är helt återställd.

Prognoserna säger att var tredje svensk kommer att drabbas av cancer. Enkel matematik ger att åtminstone en person i varje liten familj, kommer att drabbas. Så vi kommer att ställas inför att det drabbar våra när och kära, allt oftare i framtiden. Det var också min tanke när jag för någon vecka sedan fick samtalet från min vän som berättade att hon nu har fått sin bröstcancerdiagnos. Tanken att ”det är inte sista gången jag kommer att få det här samtalet”.

Det gör saken naturligtvis inte lättare att tänka att det är så många som drabbas. Inte det faktum i sig. För alla har sin egen diagnos och sin egen resa att göra. Men jag tror att vi så sakteliga kommer att lära oss att cancern i de flesta fall besegras, för varje gång vi ser någon av våra vänner ta sig igenom sjukdomen.

Så, har ni förstått? Cancer går att bota. Behandlingen är jobbig. Bottom line.

Och en sak till. Även när det ser ut som att din vän, som har gått igenom sin behandling, verkar som vanligt så är det inte alltid så. Glöm inte bort att hennes eller hans inre resa och process fortsätter länge efter behandlingen är avslutad. Så fortsätt ge ditt stöd och visa ditt engagemang. Det är inte alltid så lätt att be om det!