Aktuellt

22 december
Nu är det dags att säga hejdå. Detta är mitt sista inlägg och jag hoppas att jag inte får anledning att återuppta bloggen...

söndag 18 september 2011

En tuff vecka

Det har varit en tuff och märklig vecka. En vecka som känns som ett bakslag på flera sätt

Det började med att jag skulle göra ytterligare en undersökning på magen, för att mäta magsyrahalten med mera. Jag tänker inte gå igenom detta i detalj, utan bara konstatera att jag inte pallade med den undersökningen. Nu var det otur att hon som utförde detta, att föra ner en slang på cirka 4 mm i diameter genom näsan, genom svalget och ner i matstrupen, inte lyckades med att hitta passagen mellan näsa och svalg. Alltså fick jag stå ut med fem försök, provade båda närborrarna och allt jag försökte var att andas lugnt och inte få panik. Efter fem försök, 8 cm ner i näsan, kallades kollegan in och då kändes det ändå som om vi var på rätt väg. Jag fick hulkningar och det kändes som om slangen var på väg ner i halsen. Tills det plötsligt skar som en kniv genom näsan och huvudet på mig och jag skrek högt! Det gjorde något så fruktansvärt ont. Undersökningen gör lite ont och är rätt obehaglig, men nu var det av en helt annan kaliber. Hon joxade lite till medan jag skrek och tårarna sprutade och till sist drog ut slangen med kommentaren ”jag tror att den gick upp i bihålan istället”. Tacka sjutton för att det gjorde ont! Efter detta vägrade jag att göra fler försök. Jag var i upplösningstillstånd och kan bara konstatera att jag är så mycket skörare idag jämfört med innan jag blev sjuk.

Och det är ju inte så konstigt.

Efter att ha träffat min husläkare några dagar senare och berättade för honom om detta, så förstår jag att det bara är dumt att utsätta mig för liknande prövningar innan jag är helt på banan. Men jag vill ju få ordning på magen/halsen!!!
Nu har jag dock bestämt mig för att lägga magen åt sidan och gå från andra hållet istället. Nämligen att undersöka halsen och se hur stämbanden mår idag.

Jag har ont i halsen och har haft det i över en vecka, utan att känna mig sjuk för övrigt. Det gör ont när jag sväljer och pratar. Jag tänker att det kan vara både psykosomatiskt och muskelärt och jobbar nu på att få en tid hos min foniatriker så snart som möjligt. Och för att uppnå det, för att inte få första lediga tid, som är den 29 oktober, så får jag vifta med cancerflaggan. Det är ett effektivt sätt att hamna lite högre i prioriteringsordningen!

Det som har tagit mig absolut hårdast denna vecka är dock beskedet om en gammal väns bortgång. En tjej som jag sjöng tillsammans med i kör i många år, och de senaste åren haft Facebook-kontakt med. Inte så nära idag alltså, men naturligtvis påverkas jag ändå av hennes alltför tidiga bortgång. När hon dessutom går bort i sviterna av en cancersjukdom, där ingen anade metastaser, men det ändå var det som tog henne, ökar det på min egen oro. Hur är det möjligt att man inte såg hennes metastaser eller på annat sätt uppmärksammade att hon inte blev riktigt bra efter sin operation av malignt melanom? Nu har jag förstås inte alla fakta, men det känns riktigt obehagligt att hon åker in för akuta magsmärtor, opereras, men ändå inte lämnar sjukhuset mer. Och allt sker under loppet av en vecka.

Jag fick min första sömnlösa natt sedan jag slutade med insomningstabletterna den natten. Paniken och ångesten smög sig på och jag funderade på det onda i halsen. Vad är det för något? Varför släpper det inte? Och de oregelbundna blödningar som jag haft de senaste två månaderna, vad är det? (jag har en tid hos gynekolog om en vecka, men tror jag ska ringa och hetsa dem för att få komma tidigare!)

Jag har kommit en bra bit på väg i att hantera min sjukdom. Jag känner mig verkligen frisk idag. Frisk och hyfsat stark, både fysiskt och mentalt. Men jag inser också att gränsen däremellan, mellan stark och svag, är väldigt tunn. Och det är väl den som jag bygger på flera lager på, för varje dag, och för varje gång jag tvingas hantera jobbiga saker. Oavsett om det är en undersökning av det slag jag var utsatt för i måndags, eller att se människor runt mig drabbas av sjukdom och i värsta fall också dö av den.

Än en gång blir jag påmind om hur skört hela livet är. Vad lite vi vet om vad som väntar oss.

Jag kom att samtala med en mamma på skolan häromdagen. Deras son fick leukemi som bebis och var sjuk i ett par år. Idag mår han bra, men det har naturligtvis varit många jobbiga år för hela familjen. Vi konstaterade, som så många andra, att det viktiga är att leva här och nu. ”men”, sa hon, ”hur gör man det då, vad innebär det egentligen”? Och det är en bra fråga! Det är så lätt att säga orden, men i praktiken, vad innebär det?

I mitt jobb med Cattis på Bosön, så talade hon om att använda alla sinnen. Att aktivera dem. Och för mig har det blivit en av många nycklar till att leva här och nu. Att, när jag går till bussen, titta mig omkring och aktivt ta in det jag ser. Just nu är det trädens vackra färgskiftningar till exempel. Och när jag väntar på bussen, sluta ögonen ett ögonblick och lyssna. Inte bara höra bilarna utan även fåglarna och kanske vindens sus. Att aktivera sinnena; lyssna, höra, dofta, har som sagt hjälpt mig att stanna upp i vardagen och ta in det som finns runt mig precis just för stunden. Och det får mig att må bra. Jag samlar tankarna och det blir som en typ av meditation.

För egen del så handlar det om att hitta de små stunderna i vardagen att vara uppmärksam på nuet. Jag kommer inte att meditera en timme om dagen, det kommer inte hända, inte just nu i alla fall. Men de små stunderna och de små sakerna, de kan jag ge mig själv.

Mina tankar går i dag till Helena, hennes familj och nära vänner.

3 kommentarer:

  1. Hej där!

    Vad är det som skrämmer dig mest om döden? Jag antar att det är att lämna dina barn, jag har ju inga, men jag tror att det är det som skrämmer unga mödrar mest. Har jag rätt?
    Eller är det smärta? Att det ska göra ont i ett eventuellt slutskede? Eller en kombination? Världen klarar sig utan dig. Det är faktiskt så. Du lever inte för andra, du lever för DIG, och du gör ditt liv till ditt och formar det som du vill.
    Jag blev hjälpt med min dödsångest väldigt tidigt i min cancersjukdom, så jag skräms inte av döden och har inte känt så på länge. Jag tänker att jag ska ta tag i grejerna OM de händer och inte måla faan på väggen. Jag förstår att det kommer nära när vänner går bort, men det kommer vi att råka ut för hela livet. Och jag tror att det är bra att påminnas om livets skörhet för då känns det samtidigt så bra att leva. Det är då man verkligen känner att man lever, på gott och ont. Men det kan finnas något skönt i smärtan också. Om man bara vågar släppa fram den! Och det är inte förbjudet att vara rädd! Herregud, det är ju det som gör oss till människor. Släpp fram varje känsla! Och vad sjutton gör det om du ligger sömnlös en natt!? Om du slutar känna ångest p.g.a. det och i stället tänker att i natt kommer jag att sova så gott i stället! Och så skapar du dig en bild i huvudet där du ligger och sover gott. Jag lovar, det fungerar :-) Och jag tycker inte om när du skriver ordet bakslag. Jag hatar verkligen det ordet. För mig finns det inga bakslag - det finns livsläxor! För det behöver inte vara något negativt, det kan komma något bra ur det också! Om vi aldrig känner smärta så vet vi inte hur lycka känns. "There´s a crack in everything, that´s how the light comes in". Älskar de sångraderna som omfattar så mycket.
    Så älskade vän, arbeta dig igenom din smärta och ångest, "work through your pain" (det är så mycket lättare att uttrycka sig på engelska...) Känn varje knut i magen, utmana det jobbiga, sedan kommer du att känna en otrolig lättnad. De svarta hålen är inte jobbiga för du vet att du kan ta dig upp ur dem, det är så stark du är! Och behöver du mer styrka, så har jag massor att dela med mig av. Det lovar jag.

    Stor kram från mig.

    Jag åker upp till Stockholm den 12:e oktober och stannar till söndag. Vore roligt att ses om du kan!

    SvaraRadera
  2. Herregud, när jag skrev texten så delade jag upp den i stycken, men i tryck så blev det ett enda virrvarr. Hoppas att det går bra att läsa ändå...

    SvaraRadera
  3. Hallå Annette!
    Tack för inlägg och, som vanligt, kloka ord.

    Jag vet inte om jag är så rädd för döden egentligen. Snarare är det kanske ovissheten om vad som väntar bakom nästa hörn som är skrämmande? Och jag håller med dig till punkt och pricka att det är det här som är livet. Ibland är det bara jobbigare och tråkigare.

    Livsläxor - ja, det tycker jag hela livet handlar om. Bakslag är mer när jag själv inte går så spikrakt framåt som jag önskar. En del av processen gissar jag. Och visst är det så att vi blir starkare av de jobbiga stunderna. Återigen, man får inte mer än man klarar av!
    Och så vill jag självklart träffa dig när du är i stan!! vad jättekul. Vi hörs på telefon.
    Du är fantastisk stark och jag är glad att du finns bredvid mig. Genom dig så kan jag se framåt, precis som min vän nu, som precis går igenom sina behandlingar, ser mig som sin ledstjärna! Alla har vi någon framför och bakom oss...
    Stor kram tillbaka!

    SvaraRadera