2 x PANG!

Vilken vecka det har varit! Två gånger pang. Det första panget var skolstarten. Matilda som började ettan och Hampus som började på AF (Adolf Fredrik). Jag följde med Hampus till stan, och det var både en rolig och något bisarr känsla att återigen ta AF:s trappor i besittning! Många minnen från skoltiden som kommer tillbaka när jag återigen vistas i de lokalerna. Jag kan de där trapporna och den där skolgården. Även om mycket har ändrats, byggts om och renoverats, så är det ändå samma fossil i trappstegen. Det känns som ett stort steg för Hampus att börja där, på många och olika sätt. Dels bara det faktum att åka in till stan (vilket han fixar på egen hand redan) men också många nya rutiner och ansvarsområden; mobil, hemnycklar, SL-kort, fritidskort och annat att hålla reda på. Men jag tycker att han gör det bra och han tar stort ansvar för sin nya tillvaro. Jag tror att han trivs med att få bli mer självständig. För naturligtvis växer han genom det också, på ett positivt sätt. Första konserten är redan bokad, till den 19 oktober i Berwaldhallen, så då kommer pirriga föräldrar att sitta publiken!

Dagen efter började jag på karate. Jag har tyckt ända sedan Hampus började träna karate för ett år sedan, att det ser väldigt roligt ut. Och jag tror att det kan vara en grej för mig med tanke på att det både är fysiskt krävande, men också en mental träning och fokusering som tilltalar mig. Dessutom är det väldigt koreografiskt och det passar mig också. Så nu tänkte jag att jag skulle prova på. Det har funnits en vuxengrupp tidigare, och i våras försökte tränaren, Sadik, peppa fler föräldrar att hänga på. Sagt och gjort, dock visade det sig att det inte var så många andra föräldrar som gjorde just det. I min grupp fanns en pappa som har tränat i ett år, två kompisar till tränaren som är rätt så bra samt fyra studenter från karategymnasiet (ja, det finns tydligen ett sådant). Hm, hur skulle det gå för mig?? Det är ingen överdrift att säga att jag var trött efter passet! Högt tempo från början till slut, och det var tur att jag ändå är så pass vältränad som jag är. Både för mig själv och för gruppen. Det fina med karate är ändå att man kan träna ganska bra ihop även om man är på olika nivåer, åtminstone till en viss grad. Jag blev hursomhelst inte avskräckt utan har bestämt mig för att fortsätta. Och igår fick jag lära mig de första två ”katorna”, alltså en serie rörelser som man gör sammansatt. Som en kortare dans nästan. Nu hoppas jag att snart få köpa en karatedräkt så att jag åtminstone ser lika proffsig ut som mina karatekompisar! Och till jul blir det väl antagligen dags för gradering och förhoppningsvis ett gult bälte, haha!

Dagen efter det, alltså onsdagen, var det dags för löpträning. Med bara tre veckor till Lidingöloppet gäller det att komma i riktigt bra form. Sagt och gjort. Med helt nya skor gav jag mig ut på kvällen för att avverka 11 km. Det mörknade på efter ett tag, men jag såg ändå rätt bra. Jag parerade mellan stenar och rötter, och kände att jag hade ett bra flyt. Med dryga 2 km kvar funderade jag på om det inte skulle vara bra att ha med en mobiltelefon i spåret, OM något skulle hända? Och jag hann inte mer än tänka den tanken förrän jag snavade på en rot, i en utförsbacke med god fart. Pang nummer två inträffade och där låg jag platt på marken. Vad fånig man känner sig! Det går ju så fort och man hinner inte förstå vad som hänt förrän man ligger där. Ganska snabbt kände jag att fötterna kändes bra. Jag hade dragit upp ett stort hål i byxorna på knäet och konstaterad också att axeln (naturligtvis höger) blödde. Jag trodde att det var bäst att inte undersöka såren så mycket, utan ta tillvara på adrenalinet och ta mig hem istället. Väl hemma konstaterade jag att jag skrapat upp mer eller mindre hela högra sidan, från axel och ner till fotknölen. Värst tog smällen på knäet, men tursamt nog i princip bara ett skrapsår, och inget invändigt. Så nu känner jag mig lite mör och inser att jag både ska köpa en pannlampa och ta med mobilen ut när jag springer. Som sagt, såret på knäet gör att jag har svårt att böja det, men det känns hyfsat att springa på. Så idag ska jag gå/springa de första 11 km på Lidingöloppsspåret och skaffa mig en blick över hur det ser ut.

På torsdagen fyllde älskade, underbara mormor 90 år. Vi hade en så väldigt trevlig middag på Trosa Stadshotell men största delen av släkten närvarande. Många tal, mycket sång och en helt ljuvlig kväll helt enkelt! 90 år är en aktningsvärd ålder och jag tänker på allt som mormor har varit med och upplevt. Att vara född 1921 innebär bland annat att man har varit med om världskrig, sett TV:n födas, liksom mycket av den industriella revolutionen. Jag vet inte om alla 90-ingar har så lätt att anpassa sig till allt det nya som sker i samhället, som mormor har? Jag är full av beundran för henne och hoppas att jag har fått lite av hennes gener!

Fredag: vi stack ut och seglade. En kanonhelg med bra segling, sol, bad, god mat och smaskiga, grillade marshmallows. Söndagen bjöd på onödigt mycket vind, om du frågar mig. Och när vi toppade på 16.6 m/s, tog vi ner. Bara att ta ner segel i de vindarna är något av en utmaning. Och både jag och Jocke insåg vilket höjdarteam vi är! Med nästan 20 år i bagaget är vi rätt samkörda och det är värdefullt en sådan här gång. Vi lyckades i alla fall hissa igen utanför Grinda och fick en fin segling sista biten, i lite mer moderat vindar.

Vilken innehållsrik vecka!

På det hela taget känner jag mig vid väldigt gott mod. Jag gillar när höstterminen drar igång efter en lång sommar. För mig är hösten mer av en nystart än vad nyåret är. Det jag gläder mig mycket åt är att jag fortfarande sover bra. Jag var lite orolig att jag skulle falla tillbaka till dålig sömn när jag kom hem från semestern, men det går bara bra.

Jag är också väldigt nöjd med min träningsdos. Det är något som jag prioriterar och som jag känner att jag mår väldigt bra av. Att nu också variera löpträningen med både karate och kettlebell känns jättekul! Jag tror också att det är bra med den typen av varierad träning, både för kropp och knopp. Som sagt, tre veckor till det är dags för Lidingöloppet och det känns bra. Jag har lagt ner tankarna på att sätta ett tidsmål. Det räcker fint att ta mig runt. Jag och kusin Patrick ska springa tillsammans och stötta varandra. Det viktiga är inte att vinna, inte i år i alla fall.. ;-)

Jag känner stor tillförsikt till min mentala status också. Det går helt klart åt rätt håll! Jag har många cancerdrömmar och – tankar, men på ett mycket mer klarsynt sätt. Jag känner att jag kan hantera det helt annorlunda och framförallt utan panik. För första gången sedan jag blev sjuk så känner jag att processen nu går framåt, att min kropp bearbetar hela detta trauma på ett bra sätt. Det är en fantastisk känsla som jag nog inte kan beskriva. Jag har varit så frustrerad hela våren av att känna att jag bara står och stampar och liksom ältar det som hänt. Med facit i hand så förstår jag att min kropp inte på något sätt har haft resurser att hantera den mentala biten, men nu, med medicinering som gjort att jag nått en mer normal nivå, så finns också energin och kraften att göra det. Befriande – är det ord som bäst beskriver det jag upplever i detta.

Nu ska jag komma igång med rösten också. Jag längtar efter att sjunga så idag ska jag nog ta några toner. Om två veckor ska jag göra den andra undersökningen av magsäcken och magmunnen så får vi se vad den visar. Förhoppningsvis får jag hjälp med att få bukt med refluxen på ett eller annat sätt. Jag tänker inte så mycket på det, om det blir operation eller inte, utan tar en sak i taget. Först undersökning, sedan får jag se.

Idag skiner solen och det är skönt. Luften är klar som den blir när hösten är i antågande och det gillar jag!