Det gäller att hitta balansen i tillvaron!

Nu har det snart gått två veckor sedan senaste behandlingen, vilket får mig att inse att det bara är drygt en vecka till nästa! Jag skulle säga att jag mår så gott som vanligt nu. Slemhinnorna gör sig påminda emellanåt och även ett lätt illamående som dyker upp, om jag slarvar med att äta ordentligt. Jag drack kaffe för första gången igår och det var gott! Precis efter behandlingen så känns det som om jag aldrig kommer att dricka kaffe mer, eller alkohol heller. Kanske inga stora uppoffringar här i livet, men det är trots allt ljuvigt att få njuta av en riktigt bra latte... Eller en välkyld champagne.. Alkoholen har jag däremot inte rört sedan slutet av april. Mitt tillstånd efter behandlingarna är väldigt likt mina graviditeter i det avseendet! Ni som upplevt samma sak vet vad jag menar; det är liksom inte tilltalande att sätta i sig vin, kaffe, te, sötsaker och andra starkt doftande maträtter.

Men som sagt, nu mår jag bra!! Och det är så skönt att få känna mig stark och glad och fylld av energi. Risken, har jag märkt, är att jag under de dagar som jag mår bra, vill hinna ALLT det som jag inte hinner med annars. Och då tenderar dagarna av välmående att bli knökfulla. Och även om jag mår bra, så jobbar min stackars kropp dag och natt för att återhämta sig efter cellgiftsbehandlingen. Så jag har bestämt mig för att vara snäll mot mig själv och min kropp. Även om det kliar i fingrarna på mig att sätta igång med många projekt som hamnat på efterkälken. Jag måste helt enkelt ge mig själv tid att ladda batterierna inför nästa behandling. Så därför tillåter jag mig nu att, som igår, ta en lång promenad (inklusive ett kaffestopp på Gateau) med en mammaledig kompis.
Eller som idag, jag tog med mig Matilda till stan och bara följde hennes infall. Ett besök på Panduro, ett stopp på en tygaffär och handlade fina band till håret, täljstensmodellering på Kulturhuset och glass i Kungsträdgården. Allt detta till strålande sol och vårvärme. Bara hon och jag, bara mysigt hela tiden. Så väldigt värdefullt!

Sedan sist har jag reflekterat över hur anpassningsbar människan är. Jag tror inte att jag är unik i det avseendet nämligen, eller de runt omkring mig. Att anpassa sig och förhålla sig till nya förutsättningar är en fantastisk förmåga som vi har. Jag trodde inte att jag själv besatt den, men det gör jag. Och det handlar både om stora och små ting, både praktiska saker och mentala förändringar. Bara att förhålla sig till det faktum att få ett cancerbesked. Att ställa sig frågan "Kommer jag att dö nu?". Det ändrar nämligen så mycket i livet, att den frågan har farit genom huvudet.

När jag tänker på det så är det många saker jag har anpassat mig till; att må dåligt efter behanlingarna, att sedan må bättre, men å andra sidan bli infektionskänslig, att håret faller av, att ha en injektionsport inopererad som gör att jag inte kan sova på vänster sida, eller (än så länge i alla fall) inte kan använda armen som jag vill och önskar, att frysa om huvudet på natten (och sätta på en mössa), att ha opererat bröstet, att se de fula ärren, att se till att barnen ligger på "rätt" sida och gosar eftersom den ena sidan gör ont, att pendla mellan väldigt ledsen och väldigt glad, att ha svårt att sjunga på grund av blåsor i munnen. Ja, listan kan göras ännu längre men det är inte poängen. Poängen är att jag så snabbt, mycket snabbare än jag trodde, har anpassat mig till och accepterat de nya förutsättningar som jag ställs inför. På samma sätt som min familj och vänner också har gjort det. Nu är det konstigt om jag sätter på mig peruken hemma, för det är skallig som är normaltillstånd! Och jag tänker att det är fantastiskt att vi har den här förmågan. Jag gissar att det är det som får människor som lever i misär, fattigdom eller krig till exempel, att ändå fixa det på något sätt. Det känns helt overkligt för mig här i Sverige att förstå hur våra medmänniskor på andra sidan jorden klarar av sin vardag, utan vatten, utan mat för dagen varken till sig själv eller sina barn, utan bostad och utan arbete. Men jag gissar att även om det inte är lätt, så anpassar de sig också efter sina förutsättningar. Och vad är alternativet? Man lägger sig inte ner och dör, människan gör inte det. Man tror kanske att man gör det, men det finns något inom oss som får oss att, omedvetet, acceptera läget. Naturligtvis inte på en gång, men så småningom. Och om vi vet om att det är så, så tror jag att motgångarna blir lättare att hantera. Om vi vet med oss, att den dagen som vi ställs inför den där krisen, så kommer vi att klara av det. Så tror jag.

Nog reflekterat! Maken kom precis hem från kvällens styrelsemöte och det är dags att ta en kopp te och prata igenom dagen.

Hoppas att du som läser detta har haft en lika bra dag som jag har haft!
/Anna