Direkt från onkologen på DS

Idag skriver jag direkt från min säng på Danderyds sjukhus där får min tredje dos cytostatika. För första gången ligger jag på ett rum med andra patienter. Det är lugnt och skönt. Jag har tittat på intervjun med Kronprinsessan och Daniel, och mina rumskamrater läser på varsitt håll.

Tredje behandlingen, hälften avklarade efter idag med andra ord. Det känns skönt att veta att jag faktiskt kommit halvvägs nu. Nästa gång byter jag cytostatikapreparat vilket innebär att det kommer att gå lite fortare, en till två timmar, jämfört med idag tre till tre och en halv, men också att illamåendet antagligen kommer att lindras. Det känns väldigt befriande och jag hoppas att det kommer att bli så även för mig. jag träffade min onkolog idag också som berättade att jag uppfyller flera kriterier för att må väldigt illa, nämligen att jag är ung (i alla fall i detta sammanhang!) och också att jag är lång!! Han kunde inte redogöra för varför man mår mer illa när man är lång, men så är det bara. Hursomhelst önskar jag att det blir bättre de tre sista gångerna. Naturligtvis så kommer det komma andra biverkningar då, säg den lycka som varar. Muskelvärken kommer tillta, och det ganska rejält. Naglarna kommer att påverkas och i värsta fall så tappar man naglarna, en eller flera stycken. Detta försöker man motverka genom att ge mina fingertoppar isbad under tiden jag får behandlingen. Det låter ju verkligen inte roligt eller trevligt, men jag tar en sak i taget. Först ska jag igenom dagens behandling!

Jag hade en väldigt bra träff med min kurator igår. Vad fantastiskt det är med den uppbackning som finns i vården! Värdet av att ha en kurator att kunna bolla tankar och funderingar med, en kurator som jobbar väldigt mycket med bröstcancerpatienter, är ovärdeligt. Igår talade vi en hel del om allt som händer inuti mig just nu. Jag har varit lite bekymrad över att jag inte ger mig själv tid att reflektera över det som sker och att bearbeta det. Mycket tid och energi går åt till allt praktiskt med behandingar, logistik kring det, att uthärda och att komma tillbaka. Och när jag väl mår bra igen och har cirka en vecka till nästa behandling, så vill jag inte grotta ner mig mentalt i allt jag har gått igenom och går igenom. Så på ett sätt känner jag att jag håller undan det jobbiga och inte ger det utrymme. Men jag fick igår bekräftat att det är både normalt och okej. Tvärtom är det så att det inte finns utrymme att bearbeta detta samtidigt som man går igenom den här behandlingen. Det får jag göra sedan. Vilket också leder fram till insikten att när cytostatikabehandlingen är över så betyder inte det att allt är bra. Jag ska vara förberedd på att jag inte kommer att känna en stor glädje över att den här perioden är över, utan snarare en tomhet. För varje behandling jag får så blir kroppen mer och mer nedsatt. Jag återhämtar mig inte helt, utan varje omgång tär på kroppen, och därmed också psyket. Det känns skönt att ha den insikten och att vara beredd på det. Men jag tänker också att det är bra för er som är med mig på den här resan, att ni också vet det, och att behovet av ert stöd kommer att fortsätta även efter den 19 juli (då det är tänkt att jag får min sista behandling). Dessutom är det så att efter cytostatikan så väntar 16 dagar med strålning och därefter hormonbehandling i fem år. Återigen, jag tar en sak i taget. Vi i familjen har planerat att ge oss ut och segla efter den sista behandlingen, och med ovanstående i minne så känns det både rätt och också fantastiskt att få den möjligheten att få vila upp oss innan vardagen drar igång med skola, jobb och andra förpliktelser. Det känns bra att få vara tillsammans hela familjen på båten och njuta av varandra, havet, solen och vindarna.

Nu ska jag inte bli mer långrandig idag. Jag börjar känna mig lite yrslig av medicinen och också trött. Sov inte så bra inatt. Det är speciellt natten före behandling och jag satt uppe länge och lade pussel (vilket är jättebra sätt att fördriva tiden på när man inte kan sova!)

Nu börjar dessutom ha ett intressant samtal med min rumskamrat som också bloggar! Så hej då för nu, hörs snart igen.