en dag i tårar

Igår upplevde jag min värsta dag på länge. Jag tror att det var dags att släppa ut både ilska, frustration och sorg. Och när det fysiska blir alltför jobbigt så orkar inte heller psyket med. Familjen hade åkt på bio och jag låg hemma med en alltmera tilltagande värk i kroppen. Det är obeskrivligt hur ont det har gjort i min kropp under helgen. Dessutom är den så illhållande att jag höll på att få panik. Och när sedan febern började stiga och jag började oroa mig för att jag också hade en infektion i kroppen, ja då blev det för mycket helt enkelt.

Jag kände mig så liten och ynklig och samtidigt så förbannad och trött på alltihopa. Jag bara orkade inte längre. Det räcker nu, inga fler behandlingar, inga fler biverkningar, inget mer illlamående, DET RÄCKER NU! Jag tänkte att jag börjar förstå de patienter som inte vill ha behandling, som själva väljer att avstå. Jag vet att det är kortsiktigt tänkt, men ändå, tänk så skönt och befriande att inte behöva allt detta som jag nu går igenom!

Efter att ha stått i förbindelse med onkologakuten under dagen, så åkte Jocke och jag in vid åttatiden på kvällen. Då för att febern gick över den magiska 38-gränsen, och för att smärtan var så outhärdlig och jag bara ville hitta någon som kunde hjälpa mig bli av med den så att jag skulle få sova. Jag var så trött, både fysiskt och psykiskt. Det är jobbigt att ha så ont ska jag säga. Men alla prover var bra, vilket kändes skönt. Jag har åtminstone inte någon infektion på gång. Men läkaren sa också att jag ska äta smärtstillande regelbundet och inte vid behov, eftersom det är lättar att stävja en smärta än att bryta en smärtcirkel. Så nu äter jag allt jag kommer över i den vägen! Skämt å sido. Det var skönt att allt såg bra ut och vi kom hem cirka två timmar efter att vi åkt in. Man får lite av en gräddfil som cancerpatient och behöver inte ens sitta i akutväntrummet, eftersom man är infektionskänslig. Alltid något!

Men det var en pärs igår, kände att all ork, all kraft och all styrka bara rann ur mig. Jag vet att jag i grunden är en stark person och ni som kommenterar nämner det ofta. Men igår var det en annan Anna och kanske att ni inte skulle känna igen mig? Uppgiven, gråtandes, orkeslös. Men det är också en del av mig, framför allt nu, och det är faktiskt skönt att emellanåt släppa taget och inte vara så förbaskat stark hela tden. Tack till älskade Cilla som i den stunden var stark för mig och lyssnade till min klagolåt, det hjälpte mycket!

Idag känns det lite bättre. Lite mindre ont, men istället lite mer illamående. You win some, you loose some...

Jag har nu två behandlingar kvar och jag hoppas innerligt att de kommande två inte tänker bli värre än denna. Nu vet jag iallafall vad som väntar och jag hoppas också att min läkare till nästa gång tänker ut något fiffigt som underlättar för mig. Helt klart är i alla fall att jag kommer börja äta smärtstillande innan helvetet bryter ut!

Nu hoppas jag att botten är nådd för denna gång och att det blir positivare tongångar framöver.

Ha det gott!