Oj vad det svänger!

Det känns som om livet är en riktig berg- och dalbana just nu. Jag pendlar mellan att känna mig rätt okej, till att bara inte vilja vara med längre. jag vet, jag har kommit halvvägs med cytostatikan och operationen är över, så det finns med andra ord många saker att glädjas åt. Men ändå, jag tror att mängden glädje är begränsad, och att förmåga att känna glädje och lycka är kopplad till mängden enerig i kroppen. Min energimängd har minskat, helt klart, och det är också helt naturligt. Men för första gången sedan jag hittade tumören så känner jag mig trött och sliten på ett helt nytt sätt. Jag tror också att fredagens dag på Danderyd och upptäckten av proppen har bidragit till att ytterligare urlaka mig.

Jag har bra stunder, absolut! Som gårdagens ljuvliga lunch med moster, kusin och goa kusinbarn. De timmarna fyllde på mitt energilager. Och jag tror att jag ska fokusera på just sådana stunder och upplevelser i större utsträckning framöver. Allt för att överhuvudtaget orka med resten.

Jag fick ett underbart mejl från min älskade mamma igår, där hon uttryckte att när hon möter mig och jag utstrålar så mycket postivitet, är det ibland svårt att förstå vad jag går igenom. Jag förstår henne helt och hållet. Och det är så att när jag är ute bland folk, så är jag stark, för det mesta i alla fall. Men naturligtvis så väljer jag själv när jag vill eller inte vill möta människor. Och jag väljer bort de stunder då jag känner mig låg. Därför ser ni mig mest som glad och energisk! Men jag tror att ni kommer att se mer av min trötthet och hopplöshet under de resterande månaderna. Alltihopa tär på mig, och det kommer att märkas. Men som min kloka mamma sa, så behöver man inte säga så mycket. Det räcker med att kramas. Jag behöver inte höra att det ska gå bra, för det vet jag. Jag behöver inte höra hur många som har klarat detta före mig, för det är ovidkommande. Jag har min resa att göra, precis som alla andra som går igenom svårigheter i livet. Så ha tålamod med mig om mitt humör dalar. Känn inte att du måste komma med klokheter eller goda råd. Att bara finnas där, skicka en hälsning, berätta något roligt som hänt, eller påminn mig om roliga och dråpliga saker som vi har varit med om tillsammans, är det jag behöver.

Jag vill att detta ska vara över NU. Jag vill ha tillbaka mitt liv, min tid och min vardag.

Om några timmar ska jag sjunga på Millesgården. Det ska bli kul! Har inte tagit en ton på läääänge, men jag litar på att rösten finns där. Ett tag var jag inne på att inte ha peruk, men dels tror jag att det tar fokus från sången (kan iofs vara bra ibland..) men sedan frågade Matilda om jag skulle ha peruk. Eller rättare sagt, det var nog mer en uppmaning, och då får det bli så!

Jag hoppas att dagens övningar ger mig ny och bra energi, musik brukar ju ha den förmågan! Jag hoppas också att du som läser detta får en fin söndag och kanske firande av Nationaldagen.