Makalösa Midsommar!

Har precis kommit hem från ett två dygns långt midsommarfirande i Rönninge hos mamma och pappa. Och det har varit ljuvligt! Hela släkten samlad, ja ialla fall de som brukar fira midsommar tillsammans och det blev i år 19 personer. Vädret behöver jag inte ens kommentera, utan det har bara varit roligheter för både stora och små från början till slut. Jag blev påmind om mina egna somrar som barn, då jag var hos min mormor och morfar i Trosa, och där vi kusiner samlades och lekte och lekte och lekte hela dagarna och långt in på nätterna. Och den känslan upplevde jag hos mina barn i helgen. Så totalt uppslukade av sina kusiner, leken, stämningen coh skratten. Det är härligt att se!

Och jag själv upplever också bra dagar. Det är så ofattbart skönt att känna sig som vanligt (åtminstone i princip..)utan hänsyn till biverkningar. Att då få vara tillsammans med släkten är, i mina ögon, bara underbart. För vi i vår släkt är inte bara släkt, vi är också väldigt goda vänner och har oerhört kul ihop, stora som små. Ett privilegium tycker jag. Banden mellan oss är starka och det är värdefullt för mig. Det är häftigt att kunna leka tillsammans, lekar som roar och engagerar alla i åldrarna 6 - 40+. Tack alla som var där för en toppenhelg!

Härom morgonen när jag gick från Östermalmstorg till Skeppsholmen så hade jag också en så bra känsla i kroppen. Jag njöt av att se vattnet glittra, solen skina och värma, se båtarna göra sig klara för att ta emot turister och höra fiskmåsarna skria. Kanske är det så att när jag kommer ur varje behandling, när mörkert skingras, så blir det positiva än mer positivt. Det är som att se saker för första gången. Klassiskt kanske också detta att uppskatta de små sakerna i livet, och de saker som vi annars tar för självklara. Oavsett vilket så är det en underbar känsla att kunna njuta av dessa saker i livet och jag hoppas att jag kommer att ta med mig det även när behandlingarna är över. Att stanna upp ta in det jag ser och hör varje dag, att inte bara rusa på och missa allt det där som berikar vardagen.

Sedan sist har jag tänkt lite på vad jag upplevt som jobbigast hittills under min resa, i mitt möte med andra människor. Och detta säger jag utan att lägga någon börda på någon, för jag vet att alla människor hanterar kriser på olika sätt. Men som drabbad, och detta är något som jag fått bekräftat från andra cancerpatienter, så finns det vissa saker som blir jobbiga, och de är:

1. När människor lägger huvidet på sned och tittar på en utan att säga något först, för att sedan säga något i stil med "jag hörde, vad jobbigt, hur mår du?"
Tja, vad tror du, tänker jag för mig själv. Jag kände starkt att jag inte vill att folk ska tycka synd om mig. Kan inte riktigt förklara varför?

2. När en person känner att de måste berätta för mig hur många hon eller han känner som OCKSÅ har gått igenom precis samma sak som jag och det har gått jätterbra.
Jag förstår tanken, men det är inte relevant för mig, för jag har min egen resa att ta mig igenom och högaktningsfullt skiter i hur många som klarat detta före mig.

3. Lite som ovan men med tillägget att "det gick min mamma igenom för några år sedan och det där tar man sig ju igenom", lite lagom hurtfriskt.
Jag tänker "Okej, om det är så enkelt så kan vi kanske byta, för jag byter hur gärna som helst". Vi är idag många som drabbas av cancer och andra sjukdomar, men det gör inte det hela enklare för den enskilt drabbade.

4. Kommentaren "ja, men det kommer ju alltid något positivt ur en erfarenhet som denna". Jo, så är det, det är jag medveten om, men faktum är att jag skulle tusen gånger hellre vara utan de erfarenheterna om jag slapp gå igenom detta. Visst, jag skulle missa vissa värdefulla perspektiv på livet, men vet du, det skulle inte göra något.

Tack och lov har inga av mina nära vänner betett sig som ovan, så jag har slupit irrirtera mig på dem :-).Och till de som känner att de bara måste säga något hurtfriskt när någon berättar att han/hon har blivit sjuk, så vill jag bara säga: våga vara i känslan. Våga stanna kvar där och bara ta in. Känn efter hur det känns i kroppen. Och man behöver faktiskt inte säga något alls. Jag har predikat det förut, jag vet, men det är så sant.

De flesta i min närhet har ganska omgående sagt "vad kan jag göra för dig?", och det tycker jag är sååå bra! Att ställa sig till förfogande, förutsättningslöst. För det är omöjligt att veta vad en människa i kris och sorg behöver bäst. Men man kan alltid fråga. Och det är ett fint sätt att uttrycka sitt deltagande på tycker jag. Jag har fått den kommentaren både från nära och mer avlägsna vänner, och för mig så tyder det på insikt. Att veta att man inte behöver komma med en lösning (eftersom det är omöjligt) eller käcka ord eller sin egen oro. Utan helt enkelt fråga vad jag behöver.

Jag ska själv försöka att komma ihåg detta när jag möter en människa i en svår situation.

Nog reflekterat för idag.

Jag ska gå ut på balkongen och ta en titt på alla mina blommor och växter som växer och frodas nu! Det är så vackert med alla färger och dofter. Och de nyinköpta balkongmöblerna inbjuder än mer till att tillbringa tid i det nya uterummet - härligt!

Jag hoppas att du som läser också har haft en bra helg och kan uppskatta de självklara sakerna runt omkring dig!

/Anna