Nu räcker det!

Den senaste månaden har jag haft ont i vänstra underarmen. Tog upp det med läkaren vid senaste behandlingen, och han bad mig hålla koll på att det inte svullnar eller blir rött eftersom det föreligger risk för blodpropp under behandlingen. Det har gjort väldigt ont till och från men ändå inte svullnat, så jag har varit lugn. Så i morse när jag vaknade så hade armen svullnat och jag kunde också se en rodnad. Jag fick först inte tag på min sköterska på DS, men eftersom jag gissade att de skulle vilja titta på armen, så körde jag dit direkt. Och mycket riktigt så skulle detta undersökas. Efter att först fått vänta på att remissen till röntgen skulle gå igenom så kunde man konstaera en ytlig blodpropp! Luften bara gick ur mig. Tillbaka till onkologen för att träffa min läkare, som hade fastnat i en konferens så jag fick vänta och vänta och vänta. Och att sitta i väntrummet på behandlingsavdelningen är inget som ger mig positiva vibbar direkt. Tvärtom så började illamåendet komma ganska snabbt. Tillslut pallade jag inte längre utan gick ut i entréhallen istället. Till sist kom min läkare tillbaka och han kunde bara bekräfta det som röntgenläkaren redan sett - en liten och ytlig propp i underarmen. Det kändes som om mattan drogs undan för mig - igen. Detta är inget farligt eller något som kan sprida sig. Inte heller finns det anledning att tro att det ska komma tillbaka. MEN det är saker som denna som gör denna resa så oerhört jobbig och trist. Det tär på psyket framförallt. Jag känner mig bara gråtfärdig och orkeslös. Jag tycker på något sätt att jag har nog ändå. Jag tycker dessutom att jag gör det här rätt bra och då känns en propp bara onödigt och orättvist. Kunde jag inte bara få glädja mig åt de här dagarna när jag mår bra, innan det är dags för nästa behandling? Även om läkaren sa att jag visst ska njuta, strunta i proppen och leva som vanligt. Hm, jag vet att han har rätt och jag kommer säkert att känna mig bättre imorgon. Men just idag är det tungt.

Jag kan inte låta bli att tänka mitt liv just nu helt präglas av att vara så enormt anpassningsbar och ha ett stort mått av acceptans. Ibland går det lättare och ibland är det svårare.

Jag ska lägga mig i soffan med en kopp te, lyssna på Söderlings match i Paris (nej, vi har bara skogs-tv, ingen Eurosport här inte, men jag skulle ge ganska mycket för det i nuläget! Kan man stå och smygkika på Expert kanske?). Sedan är det dags för välbehövlig massage, som jag har längtat efter så länge. Jag kommer antagligen börja gråta så fort min sjukgymnast nuddar mig, men jag känner honom sedan tidigare och jag tror att han pallar det också!

Och när jag kommer tillbaka från massagen har fönsterputsaren varit här och jag kommer kunna glädja mig åt att återigen kunna titta ut..

Nej, ingen bra dag idag, hittills. Jag tror att jag har en del gråt och sorg accumulerat i kroppen, och proppen hjälper det att komma ut. Och även om det är jobbigt så är det välbehövligt.

Det var allt för idag. Jag hoppas att jag nästa gång kan meddela att svullnaden har gått ner och att jag känner mig bättre och starkare.

Till dess - ha det gott!